Nu var det länge sedan jag var ute här och skrev. Egentligen är jag nog inte skapt för att vara ute så här, och vara uppdaterad, på alla håll och kanter, som nu förtiden verkar förväntas av oss. Jag kan ibland känna det som om jag ständigt kommer springande efter alla andra som redan gått i mål. Skam den som ger sig, och ”good enough” är ett mantra jag ofta mumlar till mig själv. Som beteendeterapeut vet jag, att lära sig nya beteenden kräver medvetenhet och träning om det ska sätta sig, främst när det är något som upplevs som stressande. Ja all denna cybermedvetenhet är något jag blir aningen stressad över, och inser samtidigt att jag behöver försöka hänga med.
Sitter här hemma med tända ljus, mysighetskänslan är fullständig, mörkt och lite blåsigt ute, och Diana Krall sjunger mjukt i bakgrunden. Min son och hans flickvän har precis lämnat mig efter en trevligt middagsstund vi haft tillsammans. Jag känner mig nöjd, tillfreds, en bra och värdefull dag börjar gå mot sitt slut. Livet är spännande, en ständigt utmaning, är något jag slås av, här och nu. I morse vaknade jag efter en orolig natt och kände ett slags missmod, och missmodet höll i sig en bra bit in på förmiddagen. OCH nu sitter jag här och upplever att jag är tillfredställd. Nyttigt att se detta att livet går upp och ner och samtidigt är det nog så det ska vara. Livet är både och…
