Ni känner igen det. Ja, de flesta har varit med om det mer eller mindre frekvent. Att samma tankar mal om och om igen och du lyckas inte få tyst på den mentala skivan. Någonstans finns en önskan om att den ska hoppa vidare och gå vidare men så är nästan aldrig fallet. Ja, jag pratar om orostankar- ältandetankar- grubbel- dömandetankar när de är som värst, intensivast. De kan hålla en vaken timme efter timme. De kan uppta ens uppmärksamhet så till den milda grad att vi missar vad som faktiskt är för handen. Det konstiga är att vi inte drar några slutsatser av att detta malande, hackande bara fortsätter. Vi märker inte att skivan inte ger någon skön sång, den genererar inte något vi mår bra av, utan snarare är det en tyngande klagovisa.
Dilemmat är att vi tror vi jobbar på att få kontroll. Vi tror vi problemlöser. Vi tror vi är beredda på att hantera och parera faror. Vi befinner oss i ett mentalt alarmläge. Samtidigt håller vi oftast undan den värsta känsloreaktionen, genom att mentalt trampa vatten (den mentala skivan som hakat upp sig).
Släpp kontrollen! Dimp ner i magen, i kroppen, var stilla en kort stund och se hur det är. Här har vi alla mycket att lära.
