Idag har jag varit uppe i Uppsala och föreläst för blivande psykoterapeuter. Det var första gången jag besökte de nya lokalerna som psykologiska institutionen nu vilar i. Wow vilket fint, luftigt och modernt hus. Eftersom jag har en viss teknikrädsla (mycket mindre nu mot hur det har varit) var jag där i god tid då det var förvarnat att jag skulle använda ett ”smartboard”. Det låter ju oerhört proffsigt och skrämmande i min värld. Och vad hände, jo ni anar, den fungerade inte. Det blev först en person som fick komma och rodda med den smarta apparaten och sedan blev två till inkallade. Efter tänkande och trixande hos de tre herrarna (för de var herrar) fick de den tekniskt fina och just smarta apparaten att fungera. Sen skötte sig smartboarden exemplariskt under hela föreläsningen. En stilla fundering som då och då dyker upp hos mig i sådana situtioner är att å ena sidan är det fantastiskt med den tekniska utvecklingen och å andra sidan gör den oss rätt sårbara. Sårbarheten består av flera komponenter, dels de som har fullt sjå att lära sig nytt och förstå. Den tekniska utveckligen kan stressa vissa utav oss pga mängden av ny kunskap vi ska ta in, för andra kan stresssen bestå av för mycket stimuli. En annan aspekt av sårbarhet är när tekniken ibland fallerar och vi har byggt upp en tilltro till att den bara ska fungera. I vissa lägen inser vi att vi byggt ett helt system som vilar på att tekniska vinningar är där och vi utgår från att de ska fungera. Intressant nu när den Islänska vulkanens aska sätter stopp för flygtrafiken, vilka konsekvenser det blir. Inga rätt eller fel här men värt att tänka på.
