Tänk vad detta inre och ibland yttre krav ställer till med problem. Vi lägger ribban för högt utifrån var vi befinner oss och ställer därmed orimliga krav på oss att utföra på en nivå som innebär ständiga misslyckanden. Istället för att gradvis lära oss, utvärdera, lära nytt, vara kreativa osv. ska vi kunna något perfekt direkt. Finns det här en värdering som florerar i vårt samhälle, de miljöer vi växer upp i och vistas i som inte är speciellt human? Rädslan är markant och den ligger och lurar. Rädslan av att få ett skampåslag, bli bedömd, jämförd inför ett ”uppfattat” misslyckande är den som styr processen. Den här rädslan medför att vi antingen överpresterar och stressar ihjäl oss för att klara av pressen på att prestera, ligga på topp eller så hamnar vi att undvika att göra vissa saker pga. rädslan att misslyckas. Men tänk vad trevligt det är med människor som inte är perfekta, och har ni mött några som ständigt och över tid är perfekta? Och hur mår dessa perfekta människor egentligen? Nej, fram för variation och lite mer av Tjuren Ferdinand beteenden. Bara sitta där under korkeken och lukta på blommorna, titta på bina och bara vara. Det är ingen som ger honom förstärkning, uppskattning för dessa beteenden men tänk om vi gradvis kan lära oss dem själva. Vara stilla med sig själv och bara duga!
