Jag står på Mjölby tågstation och väntar på x2000 för resa hem till Stockholm. På andra sidan spåret sitter en 16-17 årig kille och väntar på bussen, mol alena. Rätt som det är hoppar han upp och kör lite moonwalk. Sen sätter han sig och väntar. Men rätt som det är hoppar han upp igen och dansar en träningsrunda. Så håller han på medan jag står där på andra sidan och iakttar honom. Han är ovetande om att han både förnöjer mig och att jag fick en fundering som följde med mig även när jag senare sitter på tåget och far iväg långt bort från denna korta scen. För dagen efter när jag traskar ner för Torsgatan mot en ny arbetsdag dyker moonwalksminnet och funderingen upp. Tänk om jag skulle lära mig moonwalk! Oj vad många nya steg jag måste få grepp om, och oj vad jag skulle behöva träna. Och har jag motivationen som skulle krävas. Nej, så klart att en 53 årig dam som jag varken är motiverad att kunna moonwalk och då ej kommer att varken ta reda på alla steg eller träna dessa.
Varför funderar jag då fortfarande kring det här? Många gånger i arbetet med att få en person (annan eller mig själv) att börja ett förändringsarbete är det just dessa tre delar som behöver bli tydliga. 1. vad ska jag/du uppnå, vad är målet och varför är det viktigt 2. vad är det för steg, saker jag/du behöver kunna och kan jag/du, dem? 3. hur ska jag/du se till att vi tränar detta om och om igen.
Så killen som dansa moonwalk har varit till stor nytta. Jag använder honom när jag försöker tydliggöra att all beteendeförändring kräver målfokus, motivation att kunna något, få ner det i små steg och sedan träna, träna, träna…
