Ett gammalt begrepp och ett som jag hörde alldeles nyss när jag lyssnade på spanarna på P1. Wow, där satte hon fingret på en öm punkt i sin spaning, och jag kan inte riktigt släppa taget om det mänskliga dilemmat hon blott la. Det är något jag tänkt på ett bra tag. Ni vet hur befriande det blir när någon annan trevlig person sätter ord på det man själv gått och grunnat över en längre tid. ”Det är inte bara jag som ser det här!” Vad handlar det om. Jo, att vi som art, verkar vänja oss vid att vilja ha och få omedelbar och snabb förstärkning. Inga tomma, tysta, lugna stunder det väcker oro, rastlöshet, obehag ja kanske rent av ledsenhet. Hit med snabb bekräftelse, då duger jag, jag finns, jag får vara med. Vi blir omedvetet beroende av starka känslor som triggas av allt mediasurfande, konsumerande, distraherande som miljön nu så lätt kan serva oss med, och som vi torskar på, eller hur!
Att vara helt still med sig själv, och någonstans i det läget ”duga” inför sig själv, oberoende av vilka känslor och tankar som där dyker upp är paradoxalt nog bland det svåraste vi har att lära oss. Jag brukar kalla det beteendet, själv respekt. I en miljö där vi vant oss vid att qick fixen ständigt finns närvarande och tas för givet, blir det än mer en utmaning att möta sig själv i lugn och ro. Ja att för en stund klara sig utan bekräftelse från omgivningen, utan någon stark känslo-kick och på ett respektfullt sätt kunna vara still med sig själv utan att döma, vilja fly, distrahera osv. blir och är en utmaning som heter duga i denna surrande värld.
