… på en skala! Ja, är det inte rätt ofta man slås av hur svårt det är att praktisera en vetskap. Det är lätt att prata om och veta både vad och hur man ska göra MEN sen att göra det i skarpt läge är något helt annat. Där tappar vi skärpan och känslostormar får en att flyga än hit än dit. Är det sedan så att sårbarheten är i dallring kan det vara riktigt marigt att få perspektiv på vad som är vist att göra i situationen. En enkel och underskattad hjälpreda är att sätta sig ner och skriva ner vad som är för handen på ett beskrivande sätt.
Vilken känsla känner du? hur stark är den? Vad triggade igång den? Vad surrar i huvudet (dina tankar och övertygelser)? Hur känns det i kroppen, var och hur? Hur blir ditt kroppsspråk? Ditt ansiktsuttryck? Vad har du för impuls att göra? Vad gör du? och sedan kommer frågan Vad är vist att göra just nu?
Du och jag får en liten tidsfrist och denna kil i automatiken gör att jag kan få till att göra det som är smart just nu. Och inte dansa runt i en känslotornado med givna danssteg.
