Ja, så känns det, även om det inte helt är sant, än. Jag sitter nere i Sidmouth, i England och snart har 14 dagars språkresa gått i mål. Två lärorika veckor, både roligt och värdefullt och ett härligt minne att pränta in i minnesbanken. Vilket kan vara bra att plocka fram en kall regnig, lite deppig vinter dag.
När man reser med en 13 årig ung man, är det anpassning från bådas håll, samt viss försiktig fostran man som mormor inte kommer undan. Vi lär oss för livet, eller hur, hur gamla vi än är. Nu åker vi hem snart, byter miljö, lämnar en lite stad som vi trivts i, lämnar nya bekantskaper som har medfört fina möten. På måndag börjar allvaret igen. Det är bara att hoppas att skärpan och allvaret kan sippra fram när de behövs, jämte att den här härliga avslappnade, glada läget kan få bölja fram under lång tid framöver.
Det pågår en folkmusikfestival här nere i Sidmouth den här sista veckan, av vår vistelse. Massa galna, glada, tedrickande och öldrickande engelsmän sjunger och spelar samt dansar i var och vartannat hörn. Många är utklädda i färgglada munderingar. Underbart befriande att både se och lyssna till. Inte mycket hämningar här inte! Jolly good!
Just nu sitter jag i foatjén eller snarare ett stort vardagsrum som det gamla hotellet har. Här samlas de, hotellgästerna, och tar in sitt afternoon tea. De chit chatar om festivalen och vädret. Jag sitter och tjuvlyssnar medan jag både lär mig mer engelska, jämte att det känns så oerhört lugnt och tryggt på ett värmande sätt.
Snart ska barnbarnet hämtas efter en eftermiddagsutflyckt med språkskolan. Och nu klämtar det stora uret som tornar i ett hörn. Dags att sluta.
