Efter en lite pratstund med en vän, där vi båda suckat lite över att den här semestern inte (än) givit oss den där vilsamma upplevelsen av att vara riktigt avkopplad, nedkopplad ja till och med urkopplad. Vi insåg att vi nog får sätt en parantes om den här semestern och sedan lägga den åt sidan, just som en parantessemester. Den vilsamma upplevelsen infinner sig inte och till viss del är det jag som får skylla mig själv. Den andra delen rår jag inte över utan är mer av ett återkommande acceptansavvägande jag får lov att brottas med. Att ändå tänka att ”den här sommaren/semester sätter jag en parantes runt”, hjälper mig just nu att både acceptera att, det är som det är, och att se ett hopp om en mer vilsam sommar/semester- upplevelse nästa år.