Att få feedback på något man gör men ej är medveten om, kan vara både värdefullt och besvärligt. Jag fick nyligen höra av en person att hon använde en mening jag ofta säger och hon tyckte den fungerade bra i sitt arbete med männsikor. – ” vi klurar kring det här” är något jag rätt ofta säger för att få till en delaktighet i en situation. När hon sa det blev jag påmind om vad en viktig person nämde i ett tacktal, – ” nu måste jag tänka högt” var en annan mening som pluppa ur mig i situationer där jag behövde samla både mig själv och gruppen av männsikor jag ledde. Det här sättet att göra och säga i vissa situationer har kommit väldigt automatiskt. Men i och med feedbacken kan jag nu ibland bli medveten om att jag gör och säger så här. Jag har då märkt att jag blir lite för upptagen av mig själv och vobblar till. Det blir inte lika bekvämt en kort stund. Intressant eller hur. Lika dant var det när en person så gulligt framförde att den tyckte om att jag använder mina händer rätt mycket när jag pratar och att det blev effektfullt. Jag blev glad först och sedan blev jag väldigt medveten om något jag inte uppmärksammat alls tidigare. Helt plötsligt la jag märke till när armarna åkte upp i vädret och viftade runt. Lite fniss och en upplevelse av att jag var tillgjord ja rent ut sagt lite dömde av mig själv, dök plötsligt upp. Den här besvärliga sidan av att få positiv feedback lägger sig snart. Och min fundering är om inte den mer genuina automatiska är att föredra än den mer medvetna. Självupptagenheten kan vara min huvudpoäng här, dvs. att släppa taget om den relativt snabbt. Sätta på sig nyfikenglasögonen och rikta uppmärksamheten utåt. Fokus utåt istället för innåt. Samtidigt när vi lär oss något nytt behöver vi till viss del vara självmedvetna. Summan av kardemumman: kanske både ock är viktigt. Att kunna skifta fokus för var vår uppmärksamhet är, blir utmaningen som vi får fortsätta träna oss i.
