Dialektiska strategier är sprunget ur en filosofisk position där man ser på verkligheten utifrån en helhet och som en holistisk process. Med det menar man att verkligheten är i konstant utveckling och förändring. En sanning växer fram och konstrueras över tid dvs. en sanning är varken absolut eller relativ. På ett sätt kan det låta flummigt men stannar man upp och funderar är det intressant, tycker jag personligen. Detta innebär att ingen extrem position är sann i sig.
När vi i DBT som behandling funderar och använder oss av dialektiska strategier arbetar vi med att försöka få till en förändring utifrån ett läge av acceptans inför verkligheten så som den är just nu. Det här är svårt och samtidigt en oerhört viktig del i ett långsiktigt effektivt arbete med acceptans och förändring. Paradoxalt nog har vi som art oerhört svårt att se och acceptera verkligheten precis så som den är. Vi vill att det ska vara annorlunda, det borde vara…., önskar att…., strävar mot…., ältar varför…. grubblar över….
En huvudidé är att jag som person kan ha vilken poäng/övertygelser/tro som helst och den håller jag mig till, argumenterar för osv. Motparten ska på ett sätt inte ifrågasätta den direkt utan respektera att jag har den ståndpunkten. Samtidigt lyfter vi i ett dialektiskt förhållninssätt upp att sträva mot att vara öppen för att se ett annat perspektiv, där jag söker att se vad jag lämnar utanför, vad jag glömmer att se?
Jag tycker det här är oerhört spännande att våga se på tillvaron på detta sätt. Det är även tilltalande då det signalerar respekt.
