Den meningen har en viktig handledare ”tryckt” in i mig när han sett att jag gjort saker för att bli omtyckt, eller att jag inte vågat säga och göra saker mot någon annan, då jag blivit rädd att göra dem ledsna, besvikna, arga. När man vet nere i maggropen vad man ska/borde/vill göra och sedan gör det kan det ibland vara så att den andre inte omedelbart blir glad, eller nöjd och till och med far ut i ett starkt känsloyttrande.
Vi är ofta väldigt känslomässigt styrda vi människor. Utan att vi märker det, eller vet om det. Vi tror vi är logiska, smarta personer som har koll på saker och ting, men inte allt för ofta agerar vi kortsiktigt. Det ligger, hur vi än vänder och vrider på det hela, på var och en att ta ansvar för hur just jag påverkar andra personer och där kommer det här med att då och då praktisera att inte vara omtyckt in. Likt en förälder som behöver säga NEJ till något barnet hemskt gärna vill. Jag gör det för att det långsiktigt är det visa för både barnet och mig som förälder. Den här situationen hamnar vi alla i då och då. Och paradoxen är att långsiktigt blir jag mer omtyckt, i alla fall mer respekterad om jag gör detta på ett respektfullt sätt.
Så denna julaftons eftermiddag kom dessa tankar när jag satt i bilen ner mot Sörmland. Nu framme, tänkte jag snabbt skriva av mig innan jag sätter mig och äter lite köttbullar med de personer jag nu har runt mig.
