Jag fick en tänkvärd kommentar nyligen. Den har återkommit i min tankekarusell och fått mig att stanna upp lite extra kring dilemmat som den belyser. I arbetet som psykolog hamnar man i att först försöka förstå hur det är för den andre, sedan att tydliggöra vad som vidmakthåller att personen fortfarande gör det den ev. inte vill göra eller det som ställer till med problem för den gång på gång och som inte leder den vidare mot sina mål. Och den stora utmaningen för båda parter är att få till ett förändringsarbete som oftast innebär en stor ansträngning och ibland ett stort obehag. Det finns inga quick fix. Bakgrunden till kommentaren var att vi pratade om svårigheterna kring att få till det senare dvs. förändringsarbetet. Jag lyfte metaforen om hästen som man endast kan leda fram till vattnet men hästen måste själv dricka. Efter en stunds funderande kom kommentaren: ”men tänk om hästen inte kan dricka”.
Tänk om det är så att vissa personer behöver mer omfattande hjälp och bildligt behöver dropp, för att de inte kan dricka (göra det som behövs). Eller är det så att vi ska lära hästen att dricka men tänk om hästen inte vill, utan hellre vill bli omhändertagen och få dropp. Här i detta område kretsar mina tankar då det ställer hjälpandet på sin spets. Oerhört intressant etiskt dilemma då både individ och miljö hamnar i fokus för vad som är vist att göra både på kort sikt men även på lång sikt. Min kliniska erfarhet säger mig att vi genom att hjäla på kort sikt, stjälper på lång sikt när det gäller mer omfattande svårigheter (inte alltid men relativt ofta). Samtidigt som vi behöver vara oerhört observanta på när är det så att personen inte kan, inte förstår, inte vill, inte vågar eller inte tänker…Och hur gör vi då?
