…ja så kan det bli ibland. Jag har fått hantera tekniska utmaningar i mitt liv. Det är inget jag väljer själv, det kan jag lova. För de flesta är det här småpotatis men för en smygande teknikfobiker hamnar livet i ett annat perspektiv när det ena efter det andra slutar fungera. Jag blir tvungen att lära mig nytt, nya apparater, nytt ”språk” både i fingarna och i huvudet. Men ack den som ger sig. Jag är på gång och mina tankar kommer att dyka upp lite mer frekvent här.
Som beteendeterapeut är det alltid nyttigt att själv hamna i situtioner där jag ska praktisera det jag lär ut till andra. När något utlöser obehag har vi en stark tendens att undvika och så är fallet för mig när det gäller att lära mig nya apparater och då ny teknik. Jag vill kunna det på en gång eller så tror jag att jag inte kommer att kunna lära mig, eller göra fel. Inga av dessa utgångslägen är speciellt snälla mot mig i det känsloläge jag befinner mig i. Min utmaning har varit att gång på gång säga högt till mig själv: det är som det är och en sak i taget. Stå ut med rädslan/osäkerheten eller rastlösheten, låt känslan vara där. Målet är inte att bli en teknikdrottning utan en dam med ” good enough” färdigheter. Japp, jag är på gång!