Ja, känner ni igen refrängen? En AC/DC låt som ljöd i mina öron när jag lunkade runt i Central Park. Innan hade ”ordmaskinen” snurrat runt kring varför vi så starkt upphöjer att tävla, att jämföra varandra ja egentligen värdera varandra. Strävar vi inte alltför ofta mot att befinna oss i en ”rocke´n roll dream” och utgår från att då, där är vi och kommer att vara o lyckliga. Hur många lyckas med detta? Varför upphöjer vi inte mer ofta de som är förnöjsamma, de som kommer lite längra bak i leden men som gör så gott de kan. Vi vet att det är många som inte mår bra utav hetsen, jämförandet, de inre extremt högt ställda kraven och rädslan för att inte duga, få vara med på ”spelplanen” om man inte lyckas prestera, vara lyckad, leva en ”rock´n roll dröm”.
Både ock är ett favorit uttryck. Att både kunna då och då vara i ett rock´n roll läget, och lika tryggt kunna vila i, vara i, ett ta det lugnt läge, vara still med sig själv läge och duga.
