När osäkerheten slår ett starkt grepp om den inre världen, tappar man för en stund det självförtroende som funnits innan. Självförtroendet handlar om prestation i situtioner. Jag litar på att jag kan. För de som inte är lyhörda och känsliga för sig själva och/eller för signaler från omgivningen, stångar oftast på och hävdar sig utan den subtila lyhördhet som andra kan ha. För dem rinner det mesta av som vatten på en gås, på gott och på ont. Men är vi en aning känsliga och lyhörda för både inre och yttre saker att ta ställning till är det inte så konstigt om vi blir osäkra och kanske till och med ska tappa självförtroende, för att se hur just vi ska förhålla oss till det som är för handen. Är osäkerheten befogad? Behöver jag skärpa till mig? Lära mig mer? Acceptera att det är som det är? Eller är osäkerhetn och det tappade självförtroendet obefogat, jag rannsakar mig, jag dömer, hackar på mig själv, jämför mig helt i onödan?
Så ett tappat självförtroende är en signal att stanna upp och se över situationen.
