Den här melodislingan och den textraden poppar då och då upp inom mig. Den gamla kära Beatels låten och just den slingan grabbar tag om mig på ett speciellt sätt. Den fyller mig med en förunderlig känsla av vemod och samtidigt förtröstan, ja en stilla fridfullhet inför livet. Konstigt att den har en sån effekt på mig. Jag sitter på en stor flygplats i Canada, staden vaknar utanför de stora, höga fönstren, det är ett lugnt tempo på människorna i den stora vänthallen. Livet liksom flyter på. Här sitter ensamma männsikor, här är familjer på väg, andra sitter i grupper där det inte går att veta hur de hänger ihop. En man står och putsar fönstren och har börjat jobba tidigt då klockan bara är halv 8 på morgonen.
Jag är på väg, även det är ett läge jag trivs med att vara i. En slags kreativitet pyr och puttrar på i mitt inre systemet. Närvaron, deltagandet är stundtals på topp och då i ett utforskande läge. Jag brukar säga och tänka att ”nyfikenglasögonen” är på. Jag känner mig både ensam och tillhörande, både ock. Nog ett av människans dilemman, att vi böljar mellan dessa upplevelser: Ensamhet – samhörighet.
Nu har det ljusnat utanför fönstret. Snart ska jag in i en sån där plåtlåda igen, för nästa luftskutt. Ja, ”….all the lonely people where do they all come from….”
