En gråmulen morgon i juni. Kallt ute. Ledig. Rastlös. Hittar en bild från ett soligt London, där detta par är förevigade när de ovetandes fångas i en för mig avslappnad ”pose”. Mina associationer flyger iväg åt olika håll. Så himla skönt att bara softa och ta det lugnt. Samtidigt vetskapen att det är svårt. Att stilla sitt inre när det är andra omständigheter runt en, än sol, sällskap och ja vad det nu kan vara, är en utmaning som kräver träning och lite självdisiplin. Och det är bara den yttre miljön sen har vi den inre spelplanen som även den kan vara en hel arme av mascherande reaktioner att förhålla sig till. Känslor. Tankar. Krav på att göra. Kroppen signalerar.
Nej, nu softar jag en stund genom att fälla upp fotstödet på min fåtölj, luta mig tillbaka, tittar ut mot den grå himlen (inte döma) och snällt sitta still med mig själv en stund. Innan jag vet vad som är vist att göra idag.