Här kommer en bild från min kökshylla, där en lite mutter vilar framför bilden på moster Margareta och mamma Inger, som små. 
Den är värdefull för mig. En minnesbild triggas när jag ser på den och ett lugn sjunker in i kroppen. Jag fick den av en okänd man ute i en regnig ödemark, där jag kämpar i blötan, med en stor, tung ryggsäck mot en tågstation som jag inte hittar. Jag var rädd, trött och rätt uppgiven. Han stannade och frågade om jag behövde hjälp. Jag kände och vågade lite på honom och hoppade in i hans bil och fick skjuts till tågstationen. Han gav mig muttern (som hans företag tillverkade) och han önskade mig på ett varmt sätt, lycka till. Ibland möter man människor som påverkar en långt efter det att mötet upphört. Den äldre mannen i Canada har ingen aning om att hans mutter finns här hemma i Stockholm på min kökshylla, och att hans bemötande fortfarande kan ge mig ett lugn när jag tittar på den lilla knoppen.
