Jag har världens minsta balkong. Det kanske är en överdrift åt båda hållen. Världens minsta, vem vet det kanske finns mindre och vem vet den kanske inte ens kan kallas balkong, ”min lilla balkong”. Jag är ändå väldigt nöjd med den utstickande yta jag har utanför två innåtvändade dörrar. Den lilla ytan är fylld med krukor i azurblått och grå metall. Det prunkade vackert när blommorna var nyinköpta, nu kämpar jag med att få dem att överleva värmen, de stekande, brännande solstrålarna. Har precis klippt bort allt det torra och vattnat min blomsterprakt på min lilla utstickande yta och känner mig rätt tillfreds. Blomsterprakten kanske inte längre kan kallas prakt men den överlever och plantorna ser lite svagt nedsatta ut jämfört med när jag köpte dem, och den första tiden där efter. Sitter här och tänker att är inte livet lite likt denna process. Allt är i förändring, trots att vi oftast inte vill inse det. Livet är aldrig helt stabilt och konstant. Vinner vi inte rätt mycket på att acceptera att det är livets gång och samtidigt arbeta på att ta hand om de förutsättningar jag har just nu, på bästa sätt.
