kontakt






  1. Övning Klarsynt













  2. Övningen Lugna koppen













  3. Längtan och lycka

    IMG_0892

    Längtan och lycka, två ord som kommer till mig när jag ser på den här bilden. Bilden kan associeras med något helt annat för dig. Tänk att vi alla går omkring och tolkar, minns, pratar med oss själva, lever i vårt huvud, och att en och samma företeelse, eller bild kan sätta igång helt olika reaktioner inom oss.

    Att längta efter något är förknippat med starka känslor och önskan om att ha/få något man vet  eller tror kommer att ge en ännu starkare känslor. Just nu längtar jag efter värme, sol, ledighet.

    Lycka, ja vad är det? För mig är det ett ögonblick, en upplevelse där glädje och frid infinner sig och man uppslukas av den helt och fullt. När jag ser på lilla Fia-Lottan ser det ut som om hon där och då är lycklig!

     













  4. Där står hon, Margaretha!

    FullSizeRender(1)Margaretha Krook utanför dramaten och pillad på, på näsan och på magen så att ljuset lyser fram. Kanske är det symboliskt – hon hade nog en god magkänsla och en nos som kunde sniffa fram det äkta, det genuina, så vill jag tro att det var.

    Oh vad det surrar i mig av känslor och tankar och idéer. Att samla ihop det till något av värde är inte alltid lätt.

    En tråd som finns och har puttrat på under en tid, är hur vi människor otroligt ofta är ”moraliskt och agerande mässigt närsynta”. Vi vet att vi borde göra annorlunda, vi vet att det långsiktigt är det bästa för oss själva och för andra om vi vågade ta vissa steg MEN vi lägger det snyggt åt sidan och agerar i stunden utifrån det som känns bra. Som inlärningsteoretiskt intresserad ser jag gång på gång hur vi går på omedelbar förstärkning beteendemässigt även om vi logiskt, ja förnuftmässigt, ja kanske till och med moraliskt, värderingsmässigt vet vad som är ”rätt” att göra kan vi inte låta bli att få den omedelbara känslomässiga förstärkaren. Det känns bra, roligt, härligt, skönt i stunden! Vilket tyvärr kanske leder mänsklighen mot en miljömässig och resursmässig problembild som vi inte vill ta in. Hur får vi till det här mänskliga fungerandet och agernadet in i debatten?

    Två filmer som berört mig är Amy och Jordens Salt vilka jag sett här alldeles nyligen. Jag säger bara wow! Båda gav mig värdefulla upplevelser, känslor och tankar som fortsätter att gro i mig.

    På måndag börjar ett nytt kapitel i mitt yrkesmässiga liv. Bergshamra ”gamla” Byskola får sitt startskott…

    Såååå spännande!













  5. Alla detaljer

    FullSizeRender(1)Där står ett träd. Det är mängder av löv som fladdar i vinden. Stannar vi upp och fångar bara ett utav dem, ser vi mönster, färgskiftningar, former som är och finns där. Är det inte lite så med livet att vi hastar fram och bara snuddar vid att se och möta människor, situationer men väldigt sällan stannar upp och riktigt tar in alla små nyanser och detaljer som kan vara ack så värdefulla.













  6. Min nya kompis Greta

    FullSizeRender(1)Vill man vara i centrum, gäller det att ta plats. Behöver man uppmärksamhet kan man signalera det tydligt. Min nya kompis Greta lär mig massor. Hon är försiktig och smidig samtidigt som hon är nyfiken och kelig. En himla trevlig kombination.

    Jag har alltid trott att jag är en hundmänniska. Dels för jag haft hund, dels för jag trott mig förstå dem. Och nu håller jag på att lära mig kattspråket. Det går fantastiskt bra, får jag lov att säga. Greta formar mig med sitt försiktiga kattspråk och jag trivs väldigt bra med hennes härliga närvaro, här hemma.

     













  7. Fiskelycka

    FullSizeRender(1)Barnbarnet kommer hem med två aborrar, glad och stolt. Jag ska försöka rensa de slippriga, nu döda liven. Bakgrund som lägenhetsunge och nu storstadsbo finns inte en endaste kunskap om detta. Men med svärsonens hjälp gör vi ett försök.

    Tankar dyker upp kring hur vi kan ta för givet att man ska kunna vissa saker men har man aldrig fått lära sig, vet man faktiskt inte, än. Hade jag vuxit upp i en miljö där att rensa och filéa en fisk varit vardagsmat, hade det sett annorlunda ut. Miljö, erfarenheter påverkar.

    Nyttigt att inse, att ibland kan man inte. Än!













  8. Stå stadigt och bre ut dig

    FullSizeRender(1)Träd väcker lätt associationer. För många av oss finns symboler kopplade till denna fantastiskt viktiga växt. I lägen där livet svajar, vilket det kommer att göra, är det viktigt att roten är väl förankrad och stammen stadig. När stormen drar fram, bladen rasar av, en gren knäcks och det är som om det aldrig tar slut, då måste roten och stammen hålla trädet stående. Förr eller senare bedarrar stormen och trädet kan i lugnt sus, bre ut sig, i all sin stålighet.













  9. Att hitta sin plats!

    FullSizeRender(1)Att känna att man inte riktigt tillhör, gör ont. Att känna att man inte riktigt håller med om vad de andra står för, gnager inombords. Om att finna sin plats, där det sammanhang man trivs i omger en. Då växer man, då blommar man.













  10. En samlingsplats – ett sammanhang

    Bergshamra gamla Byskola ska bli en plats och en miljö och med en atmosfär där man vill vara. Det är visionen. Man ska känna sig rakt upp och ner accepterad och befriad från presteraläge jämte att det ska vara en miljö där man kan få stimulans, utmaning och utveckling.

    Att befinna sig i ett sammanhang och känna sig som en del utav något är för många utav oss en socialt viktig del. Vi har en bra början i samlingsplatsen skolan.

    Nybyggar läget är en utmaning och som sporrar till att tänka till, tänka nytt och våga göra.

    Många små steg behöver tas och ska utföras. Och ett steg i taget, resan har börjat…













  11. Le, öppna upp ditt ansikte

    GetAttachment.aspxNär vi ler öppnar vi upp ansiktsmusklerna, pröva! Kan vi få fatt i att le och le genuint lugnar det ner tankarna och kroppen en aning. Vi påverkar lite hur det känns just NU.

    Ska vi låta den här dagen bli en dag då vi ler lite extra ofta och lägger märke till hur det påverka oss själva och kanske någon vi möter. Le och var öppen mot världen!













  12. Det vänder…

    I stunden, är det omöjligt att få fatt i att det kommer att vända. När det värker av känslokaos i magen, när sorgen sköljer över, och tankarna flaxar åt alla håll och kanter, då går det inte att få fatt i att det kommer att vända.  Ett är dock sant det kommer att vända. Så är förloppet. En viktig del i förloppet är att både respektera den stark ledsenheten man känner den får vara där, den går att förstå och håll om dig själv. Samtidigt gäller det att inte följa impulsen som är att kura ihop och inte göra något, eller att fly bort från den på något sätt. Utmaningen är att trots att kroppen skriker att den inte orkar göra något, och du vill inget,  så ska man ”bråka” med den och göra lite ändå. Där i den processen sker något efter en tid, då vänder det.













  13. Bergshamra ”gamla” byskola

    GetAttachment.aspxHär ståtar en värdefull och förväntansfull byggnad. I augusti går den helt över i Beteendekompetens ägande. Där ska vi LÄRA, LEKA och LÄKA. Ett nytt kapitel tar vid. Ni ska få följa processen här.

    Visionen är att bygga ett välkomnande kompetenscenter där vi skola, ha skola.

    Kurser, utbildningar, handledningar, färdighetsträningar, möten, AW, tankesmedja…

    Sommarskola för unga tjejer med dåligt självförtroende – en viktig grupp att värna om.

     

     

     

     

     













  14. Länge sedan sist!

    Nu var det nästan ett år sedan jag tänkte lite högt här. Jag förstår inte hur andra hinner med, men för mig är det rent omöjligt att få de små stunderna som behövs för att formulera något av värde här. Nu när sommaren kommer och mindre att göra finns plösligt möjligheten.

    Att sörja, att vara riktigt djupt ledsen, ja, när det värker inuti kroppen, bakom ögonen, och  samtidigt veta att släppa taget om en viktig person, en önskan, en dröm, att det är det enda rätta. Det innebär en lång böljande och smärtsam process. I början är sorgesvärken stark och obarmärtig och sen sköljer den över i mildare och mildare vågor. För att ta fart igen.

    Vi har svårt, de flesta av oss att vara stilla i sorgen och låta den få vara där, även när den både behövs och är ”för handen”.

    Budskapet blir: att när du är/blir ledsen, håll om sorgen, den är där och den är förståelig OCH samtidigt ta hand om dig väl.

     

     

     













  15. Ett te som heter Prosit!

    Sitter och sippar på ett friskt doftande, smakrikt kittlande och lagom värmande te. Från min nyinköpta finkopp. Koppen var som gjord för mig både för mitt öga och för min gom. Att stilla mig med en kopp te har ofta en så förunderlig förmåga att få mig lugn och inspirerad. Speciellt om jag bryr mig lite extra om fixet runt i kring själva intagandet. Mitt kaffedrickande ser inte alls ut på det sättet.

    Och nu undrar ni, hur viktigt är det här på en skala????

    kanske inte alls, eller finns det ett korn att ta fasta på?

    Att få till en stund av lugn, stillhet med sig själv är svårare än vad det låter och ofta något som de flesta långsiktigt mår bra av. Det  tänker jag är kornet.

    image













  16. Mums!

    Skuggan hjälper den här heta dagen. Glass hjälper i värmen. En liten dam tappar hela den nyinköpta kulglassen. Det trilla av hela smasket! Själv är jag räddad av både skuggan och den snart uppätna glassen.

    Varför ska glassen gå till spillo! En mås ser snart den smältande högen och ja, mums även för en fågel. image













  17. Ett ögonblicks möte

    Tunga steg, flåsande andhämtning, uppförsbacke. Där i backen möter jag en kvinna. Hon ler vänligt och varmt mot mig och gör en liten heja gest. Jag blir så glad! Mötet som varade ett ögonblick ligger kvar i mig en god stund.

    Jag han fantisera om henne (vilket ju inte alls behöver vara sant) men en kvinna om ca närmre 50, från ett Sydeuropeiskt land, på väg till jobbet inom hemtjänsten. Hon gav mig ett möte där och då! Tack den okända kvinna där ute.

    Själv fick jag med mig även en tankeställare, kring att vara mer öppen för de personer jag möter, och bjussa på ett möte då och då. Det kan bli en vinn, vinn situation!

    Ett ögonblick! image













  18. Ensam på slätten!

    En sen sommarkväll står där en häst, alldeles ensam och vackert nog passande i motljus. Det ser lugnt och fridfullt ut.  ”Den bilden fångar jag”, och så blev det.

    Ensam ett läge, ja ett tillstånd att vara i. Att vara med sig själv i den miljö man befinner sig i, och det inre tillstånd man är i. Svårt för väldigt många människor, då det läget i mellanåt både väcker starka känslor och man lägger märke till vilka känslor som redan finns där. Med känslorna kommer känslostyrdatankar, vilka inte alltid är de bästa tankarna att florera runt i. Är det då svårt att stå ut med sina egna känslor och tankesnurret blir det nästan olidligt.

    Vi har de stunder och de personer när ensamhet är varken något man fruktar utan även ibland något man föredrar. Vissa får lugn av det läget även om det innombords stormar.

    Vi människor är sociala varelser och samtidigt har vi att klara av ensamhet. Vi kommer inte undan det läget och det tillståndet. Bra att lära sig bemästra båda, den sociala dansen OCH att kunna vara med sig själv, ensam. IMG_1299













  19. Blått är flott

    Ja så har jag lärt mig säga. Visst är det konstigt att vi odlar en sån tydlig associationskedja till färger. Det kan vara politiskt tillhörande till vilken persontyp man är,  och inte att glömma vilka färger som påverkar oss på olika sätt enligt vissa.

    Och samtidigt bara ÄR de där i vår natur. Så enkelt, så nauturligt, så mjukt påverkande om vi tar in med våra sinnen.

    Idag möttes jag av blått! image













  20. Årsringar

     

    IMG_1293Här är ännu en stubbe som kom i min väg. Den här gången gick min associationkedja och tankesnurr till livets ständiga framfart. Jag fyllde nyligen år och går därmed vidare in på en ny årsring. Stubben och reflekterandet fick mig att stanna upp. Livet är fascinerande! Det är så många paradoxer vi har att hantera. Att leva fullt ut här och nu, samtidigt som vi någonstans inom oss vet att livet är ändligt. Med det för handen ska vi försöka få fatt i, ja vaska fram vad är viktigt att värna om.

    Det kan vara något vackert över åldrandet. Framför allt om man med stolthet kan bära de slitage som oundvikligen sätter sina spår på oss och i oss. I en miljö där de mänskliga årsringarna ses som fula, som något negativt tror jag att väldigt mycket vishet och värdighet går förlorat. Värna årsringarna!













  21. Lära nytt

    Jag har aldrig kört en moppe. Bil hanterar jag sedan länge. Ja, jag känner mig som en van och trygg bilförare. Nu har jag tänkt erövra mopedåkandet! Jag äger numer en flakmoppe. Tjoho, tänkte jag men oj oj oj blev det. Att lära en mogen ”tant” helt nya fattningar i händerna och koordinera detta var/är betydligt klurigare än vad jag trodde. Så nu är det grundträning som gäller. Starta, lägga i ettan med foten och parera hand koppling med hand gas. Motorstopp och tjurrusningar är mer frekventa än någon mjukkörning. Vilken tur jag än så länge befinner mig på skyddat område. image













  22. Lägenhetsunge!

    Jag växte upp i förorten och i lägenhet. Så de gröna fingrarna har inte fått tidig träning. Fortfarande är mitt bo en lya på 3 trappor men som tur är får jag då och då besöka Sörmland. Idag har min fulla uppmärksamhet och kraft och inspiration gått till att gräva upp ett gammalt rotsystem för att plantera nytt. En ros, lavendel och en clematis. Tillfreds när jag nu sitter och tar igen mig.

    Även en lägenhetsunge kan erövra grönytorna och i alla fall få ljusgröna fingrar!

    image













  23. Rullande stenar!

    IMG_1235Ser ni den magre mannen i vänster hörna? Ja, det är Mick Jagger. Min son bjöd med mig för andra året i rad, på Rolling Stones konsert. Förra året avnjöts det hela i Hyde Park och nu på Tele2- arenan. Jag har aldrig varit en Stones fan men efter att ha sett dem ”live” har mina upplevelser påverkat mig. Jag är helt såld. Vilken energi. Vilken karisma. Vilken äkthet i stunden. Ja, ni förstår att jag hade en härlig stund i tisdags. Massa glädje!

    Men intressant är att även reflektera över andra starka känslor som hinner svischa förbi. Sonen stod kvar och höll en hyfsad ståplats medan jag ställer mig i en enorm kö för att köpa dricka. Amanda Jensen hinner framföra hela sitt nummer medan jag står och troget värnar min plats i kön (allt detta längst bak i arenan). När jag äntligen kommer fram pekar mannen som ska serva mig på en lapp. Vi tar inte kort. Och jag har bara kort. Oh så arg jag blev, besviken på mig själv att jag inte kollat upp innan och arg för att de inte tydligare skyltat. Ja, bara att foga sig.

    Sen följer då en väntan, på att DE ska komma ut och göra sin grej. Varmt, och tålamod, och ömma fötter men sen kommer belöningen som ni förstår är av en härlig kaliber. Massa härliga känslor.

    Mot slutet, ser jag en yngling falla framåt. Jag säger till sonen att han svimmade nog. Men så var inte fallet. Han hade spytt rakt ut. Hans kompisar tog honom med ut direkt. Äckelkänslan som kommer direkt är stark, men vinsten vi fick var att det blev ett stort mellanrum precis framför oss, så att vi fick en betydligt bättre möjlighet att ”spotta” Mick, Keith, Ron ja, hela bunten av äldre mogna män och en suverän kvinna.













  24. Färger som förgyller

    IMG_1177Att se, till de små underverken som bara är där, är dagens utmaning! Som de här två tulpanerna i det frodiga gräset. Med kamera nästan ständigt tillgängligt nu för tiden är det en rolig uppgift att försöka fånga bilder utifrån teman så som vackert, fina färger, vad gör mig glad, detaljer som fångar mig…

    Ja, ut och fota!













  25. Softa!

    DSC_3199_2En gråmulen morgon  i juni. Kallt ute. Ledig. Rastlös. Hittar en bild från ett soligt London, där detta par är förevigade när de ovetandes fångas i en för mig avslappnad ”pose”. Mina associationer flyger iväg åt olika håll. Så himla skönt att bara softa och ta det lugnt. Samtidigt vetskapen att det är svårt. Att stilla sitt inre när det är andra omständigheter runt en, än sol, sällskap och ja vad det nu kan vara, är en utmaning som kräver träning och lite självdisiplin. Och det är bara den yttre miljön sen har vi den inre spelplanen som även den kan vara en hel arme av mascherande reaktioner att förhålla sig till. Känslor. Tankar. Krav på att göra. Kroppen signalerar.

    Nej, nu softar jag en stund genom att fälla upp fotstödet på min fåtölj, luta mig tillbaka, tittar ut mot den grå himlen (inte döma) och snällt sitta still med mig själv en stund. Innan jag vet vad som är vist att göra idag.

     













  26. Nyckel

    imageMitt nyckelskåp har nycklar som jag inte har den blekaste aning om vart de leder. Av någon i stunden ansvarsfull tanke har jag sparat dem, men inte satt en liten komihåg signal för mig att tyda i ett senare läge.

    Nycklar som metafor för när något låses upp och öppnas var det som slog mig här idag. Vi har nog alla varit med om några sådana stunder där saker och ting klickat till och vi förstår eller vi upplever något som tidigare varit ”låst”. Det är ett härligt och insiktsfullt tillstånd.













  27. Återhämtning

    Strosar fram på en stilla tidig morgonpromenad. Många tankar som far än hit än dit. Men bestämmer mig för att rikta uppmärksamheten utåt. Uppleva naturen jag just nu är i. Där låg dessa träbitar och gjorde sig påminda. Fantastiska i sin naturlighet.image
    image













  28. Stilla kunskapstörst!

     

     

     

     

     

    Jag är på ett sätt lyckligt lottad. Mitt jobb är också mitt stora intresse. Påväg mot Göteborgs skärgård och två dagar med djupdyk i denna manual, ger mig härliga glädjeskutt inombords. Känslan av att bli intresserad tycker jag fortfarande är en utav de viktigare känslorna för oss alla att undersöka och utforska. Den är så specifik för var och en utav oss. När blir du nyfiken? Av vad väcks ditt intresse? Börja samla data! image













  29. Här sitter vi och filosoferar!

    DSC_3676Jag är påväg in i ett semester-läge. Härligt! Det är för mig, alltid ett speciellt tillstånd. Att känna utav den där för mig härliga förväntansfulla frihetskänslan, vilken är fylld av sprittande glädje. Och som jag behöver balansera med att bara vara, som titeln och bilden ska påminna mig och eventuellt er om. Att gå ner i varv, att klara av att vara mer still, att respektfullt lyssna på vad jag och min kropp behöver, i den prestations- och pressinriktade miljö vi oftast är i, är mer utav en utmaning och då inte enbart lätt att få till.

    Vi påminner oss om att sätta oss ner, och släppa press att prestera, och tillåta oss att känna det vi känner, för att klura kring vad som är vist att göra för att respektfullt ta hand om oss.













  30. En dag om känslor!

    Emotion Regulation Group Therapy, ja så heter behandlingsmetoden jag är nere i Köpenhamn och lär mig.

    Vi människor tror många gånger att vi är rätt logiska och rationella men sanningen är att vi betydligt oftare än vad vi är medvetna om är känslostyrda. Framför allt när det gäller relationer och hur vi där reagerar och sedan agerar.

    Idag har fokus varit på hur vi blir mer medvetna om de primära känslor vi har samt vilka tankar som där ofta dyker upp och som kan vara motor till att en sekundär känsla blir för handen och den är det riktigt trixigt att bli av med.

    Ex. jag blir ledsen i en situation, jag får tankar typ att det är fel på mig, jag borde inte känna så här, vilken mes jag är… det triggar skam vilket gör att jag inte tar hand om den primära känslan utan försöker dölja (inte visa vad jag känner) för omgivningen. Jag missar att upptäcka vad den första känslan signalerar till mig. Dvs. att ta den mer på allvar.

    Framför allt har de idag lärt oss, och haft fokus på hur de dömande tankarna genererar en sekundär känsla, vilken är den mer problematiska och att vi vinner på att lära oss upptäcka och ha den första, den primära känslan. Den är där, den är utlöst av något och den behöver vi acceptera.

     













  31. Skillnader!

    Jag sitter i Köpenhamn, alldeles ensam och tittar ut mot folklivet som pulserar utanför restaurangfönstret. En två dagars workshop stundar. Jag ska lära mig mer om känslohantering samt hur lära ut det på ett effektivt sätt, i grupp. Ni får höra mer senare.

    Men sitter här och grunnar över en påtaglig skillnad mellan Stockholm och Köpenhamn (det finns säker många) men min reflektion just i kväll, är cykelhjälmar. I Stockholm är frekvensen rätt hög det vet jag, och här har nästan ingen denna huvudbonad på sig. Intressant, tycker jag, att bara kort fundera på skillnaden mellan oss som folk, som varandras miljö, och vad som påverkar att vi gör det vi gör. Jag har inga smarta svar, men en parallell fundering som oundvikligt kommer (då jag läser in mig extra på orosproblematik just nu) är om vi är mer oroliga i Sverige jämfört med Danmark?

    Det är bra att ha cykelhjälm OCH det kan vara bra att inte vara för orolig för faror!

    Cyklisterna susar förbi restaurangfönstret och i princip alla är utan hjälm. Så är det just nu i Köpenhamn!













  32. En mutter som tryggar

    Här kommer en bild från min kökshylla, där en lite mutter vilar framför bilden på moster Margareta och mamma Inger, som små. DSCN0057Den är värdefull för mig. En minnesbild triggas när jag ser på den och ett lugn sjunker in i kroppen. Jag fick den av en okänd man ute i en regnig ödemark, där jag kämpar i blötan, med en stor, tung ryggsäck mot en tågstation som jag inte hittar. Jag var rädd, trött och rätt uppgiven. Han stannade och frågade om jag behövde hjälp. Jag kände och vågade lite på honom och hoppade in i hans bil och fick skjuts till tågstationen. Han gav mig muttern (som hans företag tillverkade) och han önskade mig på ett varmt sätt, lycka till. Ibland möter man människor som påverkar en långt efter det att mötet upphört. Den äldre mannen i Canada har ingen aning om att hans mutter finns här hemma i Stockholm på min kökshylla, och att hans bemötande fortfarande kan ge mig ett lugn när jag tittar på den lilla knoppen.













  33. Otroligt sugen på kalvlever!

    Efter att ha kånkat och fixat hela dagen och endast fått i mig lite frukt och några mackor. Infann sig en hunger och ett otroligt sug efter kalvlever på Tennstopet.  Ibland är och blir längtan efter något väldigt tydligt. Jag tog kamera med mig och spatserade ut i Vasaparken denna gråmulna dag. Jag passerade isbanan där det var snudd på ståplats. Härligt att se dem alla försöka få till några skär i trängseln. Uppe i hörnet på bilden ser ni Tennstopets röda neonskyltar lysa upp. Ja, inte kunde jag låta bli att följa impulsen som slagit rot. I matsalen med vit duk, lugn atmosfär, trevlig servering och utsökt kalvlever samt ett glas Zanfindel är njutningsnivån på topp.

    DSCN0051

    2014 ska bli ett år där jag unnar mig att njuta av det som dyker upp och ibland unna mig det jag kan, samt då och då stå emot när det är bäst att göra så.

     













  34. Svårt att sova!

    Att sova är nödvändigt. Det bara är så att vi behöver återhämtning. Ett fantastiskt tillstånd där både kropp och knopp får vila. Har vi tur kanske en viss restaurering sker. Ja, man blir då rätt lätt orolig när denna av naturen givna process krånglar. Jag sitter här för andra natten i rad och har vaknat efter ca 4 timmars sömn och kan INTE somna om.

    Vad gör man?

    Ja, jag gick upp, tände ljus, fixa kaffe och gott bröd. Varför ”bråka” och problemlösa, här har jag ett tillfälle att praktisera acceptans och lite medkänsla med mig själv.

    En bild av det jag vilar blicken mot då och då, denne tidiga morgon.

    image













  35. En viktig person!

    DSCN0022Den här lilla damen är en viktig person i mitt liv. De korta stunder när jag får vara en del av hennes framfart är värdefulla. Jag är nu för tiden, mer medveten och mer närvarande i mötet, än vad jag tidigare varit i mitt liv. Ibland blir jag ledsen över det som varit,  då jag vet att jag missat massor av värde. När ”ordmaskinen” fått fatt i något och surrat på högvarv. Nu däremot griper en härlig glädje tag i mig när jag får uppleva livets dans med den livfulla damen.

    Det är intressant med möten. Både när de blir bra och fungerar men även när de inte blir så bra och då inte fungerar. Vad händer där och då? Det finns alltid något att lära, eller ibland att acceptera.













  36. ”It is boring to die”

    DSC_3328Jag var idag och såg denne konstnär när han ställde ut i Stockholm. Här är en bild när jag står utanför galleriet han ställde ut på i New York. Det var stängt när vi väl hittade det nere på södra delen av Manhattan. Men ni ser hans tavlor skymta igenom den speglande vindrutan vi kikade in i. Nu var/är han i Stockholm och ställer ut. Nere vid Kungsträdgården i två dagar. En kär gammal vän som heter Johan Wahlström. Ja, vad säger man? Är det tråkigt att dö? Det är i alla fall, just idag, för mig, rätt härligt att leva.













  37. Tänk om…

    Ja, tänk om man inte platsar in? Tänk om man inte vill vara med och tävla? Tänk om det är en styrka inte vara stark? DSC_3420Att vara stark, att vinna, att bli bäst är inte alltid det smartaste. I bland undrar jag så över varför vi hela tiden upphöjer det som ett ideal. Vi omgärdas av hets med mer eller mindre touch av denna ingrediens. Ofta är vi nog nästa omedvetna om det. Det kan dock vara en styrka att vara svag, att visa sig sårbar, att vara och göra lagom, att komma ”trea”.

    Så en ny skylt sättes upp: Avenue of the sometimes weak and good enough













  38. Välja vad som är vist

    Jag valde igår, att inte hoppa på karusellen, att inte gå in på ”nöjesfältet”. Valet var inte lätt. Skulle jag gå på vad jag vill, vad som skulle bli roligt, spännande och utmanande samt kanske öppna upp massa nya bekantskaper, och nya erfarenheter, då borde jag ha tackat JA. Men om jag ärligt lyssnar och litar på vad jag värderar som viktigt i just den här situationen, om jag kan stå för alla aspekter i sammanhanget, ja om jag ser att vad jag tror är vist att göra, då ska jag tacka NEJ.

    Det gjorde jag. Och när jag hade gjort det kom en stark känsla av tvivel. Jag missar massa roligt, ekade inom mig en bra stund.

    Nu vilar jag i att det var ett vist beslut och min självrespekt är stärkt.

    Att få fatt i sin vishet, är ett inre arbete som innebär att se den känslostyrda argumentationen och det logiska argumenterandet och bolla dessa för att, få fatt i det som blir och är bra för mig nu och på sikt och i enlighet med mina värderingar.













  39. Hoppa på karusellen!

    DSC_3381

    Där står jag en bit ifrån och blir lockad att gå in på nöjesfältet. Jag grunnar nogsamt om det är värt det. Det är färgglatt, kittlande, glammigt och ett spännande högt tempo. Lockelsen är stark. Men jag undrar om det är värt priset jag ska betala. Ja, allt detta ”tänka högt” med er kring metaforen av ett nöjesfält, handlar om ett vägval där det inre suget är stark att hoppa på det jag erbjudits. Jag kan få fri tillgång till ”nöjesfältet”. Jämte att det gäller att se och få fatt i om det är ett vist val. Eller om det är att tacka nej, att stå kvar utanför som långsiktigt är det jag vinner på.

     

     













  40. Mer påfyllning

    I torsdags var jag i Örebro och fick mig en härlig dos av inspiration. Den ödmjukt kunniga inspiratören heter Kelly Koerner. Med sin djupa kunskap och pedagogiska vilja lägger hon fina lager av nya färdigheter i oss. Det är en stor skara av åhörare i universitetssjukhusets aula. Vi har DBT- dagar. Behandlare från hela Sverige och några från Danmark, vilka alla arbetar med Dialektisk beteendeterapi har samlast för att mingla och möta kollegor samt för att fördjupa vårt kunnande i denna så värdefulla terapiform för de allra mest utsatta.

    Det är en vishet i Kellys anslag som ger trygghet och öppenhet och därmed borgar för att vi tar några rejäla utvecklingssteg under dagens föreläsning och övningar. Som ni hör, hon får många pluspoäng hos mig.

     













  41. Uppe i vänstra hörnet!

    DSC_3323Där stod den enkla acclamationen ”End War”! Så klart! Den grågröna väggen var smyckad med de två orden och en härlig grön hylla som prunkade livfullt ut mot gatan, där jag kom traskande. 

    Och visst håller vi med, det gör i alla fall jag, Vänta nu, hur ser det ut, där ute i verkligeheten? Gång på gång, slås jag av de dubbla budskapen vi hela tiden både ser och upplever samt får oss serverade av mer eller mindre skickliga ”profeter”.

     













  42. Simultanförmåga

    DSC_3301Ja, så här kan man ta sig fram om man är både skicklig och våghalsig. Jag upptäckte honom mitt i en trafikerad rondell i New York, balanserande vid rött lyse, med hörlurarna inpluggade och mobilen i handen.

    Vissa av oss kan vara skarpa och koncentrerade på flera saker samtidigt men de flesta av oss ska nog lungt hålla oss till en ska i taget.













  43. Det här dök upp på trottoaren!

    DSC_3272Tänkvärt! Hur lätt på en skala är det? Hur realistiskt är det? Och hur viktigt kan det ändå inte vara för att motivera oss till att träna och kämpa på mot ett mål, mot en dröm!













  44. På spaning efter det svårfångade

    DSC_3263Vi människor har en inbyggd längtan att förstå. Vissa vilar fast i sin övertygelse. Den är nästa orubbar. Vissa av oss söker mer än andra och har svårt att finna oss riktigt till ro med de förklaringar, teorier och trossystem som är oss givna.

    Att få till respekt för olika sätt att se på saker och ting utan att döma/fördöma den andres uppfattning är inte det lättaste när man tycker att man förstår, tycker och tror eller söker ”rätt”.

    Här finns en inbyggd konflikt. Att tro och veta jämfört med att söka och veta!

    Kan de mötas?













  45. Påfyllning

    Torsdagen och fredagen gav mig en redig dos ny och uppfriskad kunskap. Hon som fyllde på var Melanie Harned som forskar och arbetar med DBT (dialektisk beteendeterapi) och med PE (prolonged Exposure) som är en riktad behandling för personer som lider av PTSD (post traumatisk stress disorder) dvs. personen har starka och svåra symtom efter att den varit med om svåra och ofta hemska traumatiska händelser.

    Wow, vilken skicklig klinisk ung dam vi fick förmånen att möta. Hon hade inspelade sessioner som vi fick följa, samt att hon rollspela med personer vilket gav oss alla en värdefull inlärningssituation. Ni hör att jag är nöjd och inspirerad. När påfyllningen faller i ett öppet och mottagligt ”kärl” känns det som om det kan generera något verkligt värdefullt. Ja, den här påfyllningen ska jag förvalta väl.













  46. Long time no see!

    Jag befinner mig på Cape Cod och har tillbringat en vecka med utbildning varje förmiddag mellan 9 – 12.15. Läraren har varit en utav de professionella människor jag beundrar mest i vår psykologivärld. Marsha Linehan, 69 år och med en kunskap och praktisk skicklighet som få. Fokus var på relationsfärdigheter och hur vi ska både uppmärksamma vad och hur vi vanligtvis gör samt se vad vi behöver vidarutveckla hos oss själva. Nästa fokus är att lära ut det till andra. Även det ger hon en värdefull demonstration av hur det effektivt kan och ska gå till. Hon arbetar med oss, den stora gruppen, genom rollspel och träning, där hon lyckas få upp personer som hon arbetar med inför oss andra på ett väldigt skickligt och skarpt sätt.

    Vi är relaterande varelser, vi människor och det är intressant hur lite konkret teoretiskt tänk, samt praktiskt material det finns kring att arbeta med det, både som individ och professionell samt med de personer jag/vi sedan möter och arbetar med. Jag är tacksam för den nogsamma genomgången och de praktiska övningar jag gjort och fått med mig. Här kommer en bild på den kära damen. DSC_3488













  47. Om att påverka!

    IMG_0549Att vilja påverka finns med oss tidigt. När lilla barnet börjar säga ”jag vill”, ”jag kan själv” då har motorn inom oss börjat att agera. Sen kuvas den på olika sätt, lika mycket som den förmågan förstärks då och då. Visst är det intressant att fundera kring vår egen förmåga att påverka, och att den kan se olika ut i de sammanhang vi befinner oss i.

    Den andra delen i dansen är hur jag påverkas. När tar jag in, när får det effekt på mig, det den andre gör, säger?

    Påverka och påverkas!













  48. Det bara blev så…

    DSC_0645Visst är det en härlig känsla när något inträffar som man inte hade kunnat planera och därför inte förväntar sig. Man blir härligt förvånad. Den här bilden är tagen i och vid en fontän, riktat in mot vattnet som strilar ner för en kant. Där och då bildade vattnet ett halvt ansikte. Kan du se det? Lite spöklikt men ändå ansiktslikt. Jag tycker om bilden. Den är för mig en symbol för den där dimensionen i livet som är utanför teknik, kunskap, logik, strategi och planering utan istället står bilden för en impulsivitet, en öppenhet inför det som bara är just i ögonblicket, spontaniteten, kreativiteten som spritter till ibland utan att jag kan påverka, man kan bara vara där för att delta i det som sker. Kanske lite långsökt tolkning av en bild och ändå är det just så för mig.













  49. Praktisera din predikan

    DSC_1085Jag försökte översätta ”Walk the Talk” under min senaste jogging tur. Letade och letade och kunde till slut inte komma på något bättre än rubriken här ovan dvs. praktisera din predikan. Varför håller jag då på och letar översättningar till det budskapet? Det finns något i att vara trovärdig inför andra och att vad vi gör säger mer än tusen ord. I en miljö där vi ständigt lägger sån oerhörd vikt vid språkandet är det ibland lätt att bli vilseledd och lurad av skickliga domtörer men att vara vaksam mot hur personer beteer sig kan vara värt att uppmärksamma.

    Och att lyfta och lägga vikt vid att ”praktisera min predikan” lägger jag ett ansvar gentemot mig själv att göra det som budskapet säger.

    Fundera själv över vad du ”predikar” och hur du sedan lever upp till det du säger! Besvärligt och nyttigt.













  50. Vi är varandras miljö!

    Santiago 063 (kopia)En lite suddig bild, men händerna ger en trygg känsla av finnas där i ett läge där den mindre personen behöver den större. Jag tycker om den här bilden för den väcker något varmt i mig. Vi får inte glömma bort att vi hela tiden är varandras miljö. Vi påverkar andra och vi påverkas av andra. Ett faktum att ta med oss ut den här dagen och förvalta det ansvaret väl.

     













  51. Miljö, självklart eller hur!?

    Vi befinner oss ständigt i en miljö, en omgivning som vi på något sätt förhåller oss till. Det fascinerande är att vi oftast inte tänker och reflekterar kring detta faktum. Och framför allt inte att miljön är i ständig förändring men vi vill gärna uppfatta den som konstant, stabil. Vi tar och hanterar de flesta miljöer för givna och självklara. De bara är där och vi ”trallar runt” och ser saker ifrån vårt eget utkikstorn och slänger inte många tankar på att vi relaterar till en miljö en omgivning. Det här området är ett utav de mer intressanta, från mitt perspektiv då jag är oerhört intresserad av inlärningspsykologi. Där ett viktigt antagande i teorin kring hur vi människor beteer oss, är att vi som individer/organismer hela tiden relaterar till en omgivning där vi blir förstärkta på något sätt eller ibland bestraffade, eller rent ut utsläckta. Den principen tydliggör varför vi i många situationer reagerar och agerar automatiskt och relativt känslo-impulsstyrt trots att vi ”tror” att vi är logiska rationella varelser.

    DSC_2854En stilla morgonreflektion så här en onsdag i början av juli, när semesterhjärnan är på väg att ta över.













  52. Ordsallad i huvudet

    En kvinna sa vid ett tillfälle efter vi gjort en övning i medveten närvaro, att det kändes som om hon hade ordsallad i huvudet. Där satt vi och skulle vara stilla med oss själva, utan att döma skulle vi lägga märke till var vår uppmärksamhet var och hur vi upplevde det vi upplevde. Vilken bra beskrivning på ett tillstånd som jag verkligen kan vara i, tänkte jag då och som jag återkommer till med jämna mellanrum. Både när jag är stressad och orolig kan ordsalladen göra sig påmind men lika gärna när jag är glad och känner mig sprittande kreativ. Vad jag lärt mig är att lägga märke till ordsalladen, lite betrakta den och andas lite extra djupa andetag och ”dimpa ner” en aning, för att inte spinna loss i en alltför rörig och krävande ordsmörja. IMG_0541













  53. Återhämtning

    Att hämta kraft igen, är även det något vi ibland nästan behöver tänka till kring och undersöka vad just mitt sätt är, det som ger mig kraften åter.

    I vår miljö finns det två saker som vi främst har att brottas med, inte alla men flera utav oss. Det ena ibland relativt automatiserade agerandet är pressen att prestera, när inre och yttre krav pressar oss att göra, och vi försöker vara duktiga, samt strävar mot att duga inför oss själva eller någon annan. ”The Winner Takes It All”. Där är bekräftelsen en stark motor i att få oss att slita på för mycket och för länge, och ska vi vara ärliga till vilken nytta om vi kör slut på ”motorn”.

    Den andra är den fantastiska möjligheten vi har att ständigt distrahera oss genom allt från spel, mat, nätnyfikenhet ja ni vet allt som står till buds.

    Men vad är återhämtning för dig? När lugnar du ner ditt ”system” och får tid att respektfullt lyssna på vad du långsiktigt behöver för att orka och ta hand om dig?

    Här kommer en bild från södra England. De såg så fridfullt ut när dessa personer satt ute på klipporna och spelade tillsammans. Och den unga flickan sitter bredvid och läser. Vågor som brusar i sin både ojämna och jämna takt. Ja bilden väckte mina funderingar kring återhämtning, om att åter få och hämta kraft. DSC_2620













  54. Uthållighet, om att kämpa

    Kroppen signalerar att det gör ont, att den är trött, att du känner obehag, att du är ledsen, rädd, orolig, har ångest. Vi reagerar automatiskt med tankar: – orkar inte…, – klarar inte av…, – farligt jag förstör…, – något är fel…, – ingen idé…, – det är hopplöst…, jag är misslyckad…ELLER – jag ska bara nå…, jag måste klara av för att…, Beroende av hur vi förhåller oss till de kroppsliga signalerna och de tankar som kommer som ett brev på posten påverkas vi allt som oftast i vad vi gör. Om vi ger upp eller om vi kämpar på.

    För att motivera oss i vissa lägen där det är vist att gå emot vad kroppen signalerar behöver vi förstå vad som händer och varför vi ska träna upp vår uthållighet, vår förmåga att i vissa stunder kämpa. Hur ska vi i dessa lägen acceptera att kroppen signalerar och sedan inte ”köpa” tankeinnhållet och få fram vad vi vinner på att härda ut, kämpa på, få fatt i vår uthållighet. Där i ligger en värdefull förmåga till självkänsla och självrespekt samt även självförtroende.

    Lika viktigt är det att lyssna på kroppens signaler och ta dem på allvar och i vissa lägen INTE kämpa på utan ta det lugnt.  I vissa stunder, i vissa lägen är det vist att inte kämpa på. Det är lika respektfullt emot dig själv att lyssna på kroppens signaler och se att de ibland signalerar att du är trött och ska vila, att du är ledsen och det är förståeligt om du stannar upp och ser vad du är ledsen över. Du har ont och om du pressar dig blir det värre. Du blir rädd, orolig och du behöver ta reda på riktigt ordentligt hur det ligger till.

    Festligt och intressant är att det återigen blir en ökad självreflektion som är nyckeln till balansakten vi ska bemästra och att det eventuellt hänger ihop med att vi lever i en tid där vi har så oerhört många möjligheter, val, ibland brist på regler att den här förmågan blir än mer viktig?













  55. Festen är slut!

    Förväntan, oron, stress och fixande och trixande. Festen går av stapeln. Och det blir som det blir. Lyckan kommer, lyckan går. Många glada känslor blandade med en kompott av lite annat smått och gott. Efterdyningarna ger en skön känsla av tillfredställelse och med rejäla duster av post-fest deppighet.DSC_3076_2













  56. Glad av vackra bilder

    Livet pinnar på och ”ordmaskinen” surrar. Ibland är det inte så att ögat och uppmärksamheten lägger märke till små förunderliga och härligt vackra ting som bara står där i all sin prakt. Men stannar vi upp och är iakttagande kan i alla fall jag slås av en glädje över att det är vackert, starkt och fantastiskt samt bara är där. IMG_0632













  57. Balans

    Vi trillar ner, vi tappar fokus och vi försöker igen. IMG_0617Att gå balansgång kräver träning och tålamod och fokusering. Intressant att se dessa små fötter gång på gång trilla av träkanten och så upp igen. Fokus på uppgiften för om lilla damen tittade bort på annat lockande åkte foten av brädan. Är det inte lite talande kring hur det även är för oss ”fullvuxna” hur vi har som utmaning att balansera rätt mycket i livet och när vi tappar fokus eller dimper ner i diket behöver vi peppa oss själva att ”upp igen” återfå balansen, fortsätt fokusera och sluta aldrig träna balansdansandet.

    IMG_0623













  58. Avsked, avslut, separation…

    DSC_2826När vi ”vandrar” bort från något eller någon, vi lämnar eller blir lämnade. Det här skeendet väcker oftast sorg. Vi blir ledsna, det känns i kroppen och det surrar i knoppen. Den känslan väcks väldigt lätt när vi lämnar eller avslutar och det är naturligt.  Andra kan hamna i panik och bli så rädda att de förtvivlat sprattlar på olika sätt. Fara ut i ilska och attackera med hela arskenalen.

    Att kunna förstå och ha, sin egen reaktion samt att kunna ”hålla om sig själv” i dessa stunder när uppbrottet är för handen, är en viktig färdighet. Fast det inte upplevs i stunden men efter ett tag lägger sig reaktionen och vi går vidare.













  59. Prestera, tävla, utmana…

    IMG_0606 IMG_0603Vissa av oss utsätter oss frivilligt för obehag. En utmaning vi antar och tänker oss att vi ska ro den iland. Ibland lägger vi ribban för högt och blir besvikna. Kanske att vi ser det som ett misslyckande (för vem kan man undra). Andra gånger överträffar vi våra förväntningar  Och stoltheten ger sig så där genomgripande tillkänna. Vi tävlar med oss själva och/eller med och mot någon. Bara en sak jag tycker vi alla ska lägga till och det är när vi inte klarar det vi har satt upp som mål, där och då försök vara respektfull mot dig själv och ”gör lemonad av citronerna”.

    Allt detta efter att jag följt sonen till starten av Stockholm Marathon och kände av hans vibrerande nervositet, hans oro för att inte klara av det han försatt sig i. Ett mantra jag fått med mig och som jag gärna använder är ”du duger precis som du är OCH du kan utvecklas lite till”. Den balansgungan är bra att använda på sig själv.













  60. Ensam och social

    Alla behöver vi till viss del lära oss att klara av att vara ensamma. För vi är varelser som lever i och med oss själva. Konstigt nog har vi svårt att inse det. Samtidigt är det en viktig resa vi har att göra, den att lära oss lyssna på vad som försiggår inom oss, i framförallt, skarpa lägen. För i de lägena behöver vi lära oss att se vad som är vist att göra. Annars är det lätt hänt att vi agerar på känsla och inte gör de smarta saker som vi skulle behöva. Och så är vi sociala varelser som ”dansar” med andra oerhört ofta, om du bara tänker till. Det här intressanta dilemmat, har vi alla att hantera. Den mellan att pejla av och klara av oss själva och att läsa av och styra rätt mot de vi är med.

    Så ensam som individ och med andra i sociala situationer. Där har vi vår utmaning!













  61. Glada minnen

    IMG_0540Jag var i New York själv under påsken och strosade runt på 5´th Avenue. Här kommer ögonblicksbilder från promenaden och som gör mig glad.

    IMG_0561Ja vilken ansträngning ligger inte bakom dessa uppenbarelser.

    IMG_0565IMG_0527En tanke jag fick nu när jag sitter här och laddar ner bilderna och tänker på hur de väcker glada minnen är att just idag ska jag vara extra uppmärksam på att fånga ögonblicksbilder som kan ge mig glada minnen.













  62. Tillhöra

    Du, jag, viDu, jag, vi…

    Där hänger låset på en metalltråd. Dinglande lite i vinden. Vissa har rostat andra är färska. Vi bestämmer oss för att tillhöra varandra, att låsa fast oss (det lät inte så snyggt). Men symboliskt är det ändå för många viktigt att få exklusivt tillhöra en annan person. Visst är det intressant att låta tankarna fladdara lite kring dessa lås som vi ser här. Hur det gått för dem? Vilka tillhör fortfarande varandra och på vilket sätt dansar de fram i tillvaron?

     

     













  63. Om att, inte ge upp eller om att, släppa kampen

    När ska man släppa kampen? När tar man på sig ett ansvar som går utöver det som är möjligt att åstadkomma? Och när är det så att utmaningen är det motsatta dvs. att inte ge upp, utan upp igen, försök på nytt, träna på…

    Att brottas med den avvägningen är troligtvis ett dilemma de flesta står inför, mer eller mindre medvetet. Det handlar om att acceptera och om att förändra.

    Ska jag disiplinera mig och gå ut på joggingrundan trots att kroppen signalerar ont, trött, nej nej nej! Eller ska jag lyssna på de inre signalerna och ta dem på allvar och ta det lugnt?

    Ska jag fortsätta att hjälpa, fixa och ordna för personen som inte klarar av, inte gör sakerna själv, och som visar sitt behov? Är det skuldkänslor och ansvarstankar som styr? Eller ska jag börja säga nej och lägga över ansvaret på den andre, för att jag i själva verket stjälper snarare än hjälper?

    I vissa situationer ger jag upp för lätt. I andra kämpar jag på trots att jag borde slutat för länge sedan. I båda lägena är det oftast mer känslostyrt agerande än vad jag är medveten om.

    Är inte utmaningen vi står inför, att kunna stanna upp och självreflektera, lyssna på sig själv, se situationen och respektfullt se vad som är vist att göra! Ett slags självrespekt.

    Lyssna, var still med dig själv. Vad vill du? Vad behöver du? Vad är vist att göra? Och ”go”!

     

     

     













  64. Tjohoo! Upp och ner

    Ännu en dag går mot sitt slut. Segt som urtuggat tuggummi när kroppen signalerar ”jag är trött nu”, ”du är slut som artist”. Ändå finns en småsprittande glädjekänsla där, när ljuset och värmen gör sig påminnt. Sittande i favorithörnan kan jag unna mig att bölja mellan de två lägena.

     

     













  65. Börja om på nytt!

    Det är något med att komma upp på banan igen efter att man ”trillat” eller kommit av sig av någon anledning. Flera utav oss kan känna igen de två lägena ON eller OFF. Vi har flyt, vi är disiplinerade och vi blir kanske förstärkta när vi befinner oss i ett ON läge. Sen krånglar livet till det, eller vi tappar fokus, motivation, ja något händer som kullkastar det vi höll på med. Vi blir ”liggande”, kommer inte upp igen utan gömmer oss i ett OFF läge. Där är det skönt att vara en stund men risken är att det blir ett undvikande från att gå vidare, utvecklas, lära sig och erövra det som var viktigt för mig. Där kommer det jag behöver hjälpa mig själv till: upp på banan igen, ja, börja om på nytt!

    Där är jag nu vad gäller min hemsida, som är nydesignad och där jag ska försöka reflektera mer frekvent än vad jag gjort på sistonde.

    Så här börjar ett nytt ON läge vad gäller mitt reflekterande här ute!













  66. ” I could be in a rock´n roll dream”

    Ja, känner ni igen refrängen? En AC/DC låt som ljöd i mina öron när jag lunkade runt i Central Park. Innan hade ”ordmaskinen” snurrat runt kring varför vi så starkt upphöjer att tävla, att jämföra varandra ja egentligen värdera varandra. Strävar vi inte alltför  ofta mot att befinna oss i en ”rocke´n roll dream” och utgår från att då, där är vi och kommer att vara o lyckliga. Hur många lyckas med detta? Varför upphöjer vi inte mer ofta de som är förnöjsamma, de som kommer lite längra bak i leden men som gör så gott de kan. Vi vet att det är många som inte mår bra utav hetsen, jämförandet, de inre extremt högt ställda kraven och rädslan för att inte duga, få vara med på ”spelplanen” om man inte lyckas prestera, vara lyckad, leva en ”rock´n roll dröm”.

    Både ock är ett favorit uttryck. Att både kunna då och då vara i ett rock´n roll läget, och lika tryggt kunna vila i, vara i, ett ta det lugnt läge, vara still med sig själv läge och duga.













  67. Förlorade allt!

    Jag hade skrivit ett långt inlägg om min resa upp till Northampton och fått till det, tyckte jag och woops så tryckte jag på fel knapp och allt försvann. Hur återskapar man det man redan uttryckt. Ja inte nu i alla fall, blev lite för besviken och då får jag nog inte fatt i det mest genuina upplevelserna som jag ville dela.

    Men är åter i New York med sin puls efter tre enormt värdefulla dagar uppe i Northampton. Denna lilla underbara pärla med en prägel av alternativa och kreativa människor som värnar om att inte låta köpcentrum, stora multinationella företag få ta över staden. Jag får ge mig där, och hoppas på att återkomma i morgon för att se om jag kan dela lite av alla de värdefulla ideér, erfarenheter jag fick där uppe i Northampton.













  68. Livets orättvisa

    När vinden piskar i ansiktet och det är tunna snöflingor som viner ner blir New York speciellt att strosa runt i. Det blir MoMa, och tunnelbana till Penn Station, för att köpa tågbiljetter inför resan upp till Northampton i morgon, och sedan hägrar Metropolitan och opera i kväll. Jag har det bra. Jag är lyckligt lottad. Har vågat ta kliv som gjort att jag är där jag är nu. Det slår till i magen när jag går förbi en man som sitter invirad i det han lyckats hitta eller skaffa sig, blöt och kall måste han vara. En skylt framför talar om att han är en hemlös krigsveteran. Orden blir platta här när det inte går att riktigt hoppa över i hans skor och veta hur han har det.

    En stund där på gatan brottas jag med hur livet är orättvist. Vilka tankar har han? Vad känner han? Vad kommer att hända med honom? Han är inte ensam, det finns flera.  Är det så att vi ändå till syvende och sist till viss del har ansvar för våra liv. Den där balansen mellan att få till social empati och solidaritet med de som behöver och individens egen resa, den den själv har ansvar för att göra, balansen är ofantlig svår. Vi är social varelser och individer, både ock. Efter ett tag har jag annat i  fokus och kliver in i shoppingborgen där vi är så många som känner oss trygga. Det känna hemskt att erkänna men det är sant.

    Hoppas jag kan fortsätta bölja mellan de olika perspektiv som livet innehåller och våga fråga mig viktiga frågor då och då.













  69. Long time, no see

    Jag är på resande fot, och sitter just nu ensam på ett hotell i New York, och fick lite tid över för en reflektionsstund. Ensamheten är bekväm då den blandas med TV ljud och olika konstellationer av sällskap som äter och dricker i en trevligt avspänd miljö här i hotellets matsal.

    Resan fortsätter snart upp till Northampton en pittoresk stad en bit innanför Boston. En förfrågan om jag ville vara med på en hörna över skype fick mig sugen på att dyka upp ”live”. En bullrig och entusiastisk herre som lyssnar till Jay Indik är  igångsättaren. Det handlar om en utbildning för personal som arbetar på behandlingshem och andra ställen med relativt utsatta ungdomar samt deras familjer. Jag hoppas att jag får tid och möjlighet att förtälja direkt under de dagarna jag är där uppe och deltar.

    Återkommer och har återkommit tankemässigt till ett begrepp, självkänsla de närmsta dagarna. Jag deltog på Beteendeterapeutiska föreningens årskongress nu i fredags i en paneldebatt där vi diskuterade detta. Lite olika vinklingar dök upp och alla var ense om att det är svårt att definiera. Men det satte igång en process i mig, då jag arbetar med det både för egen del och med flera som kommer och söker hjälp för att öka sin självkänsla. Ett frö såddes till en idé att försöka dyka ännu nogsammare in i begreppet och reda i det utifrån ett beteendeanalytiskt perspektiv, vilka är de ”glasögon” jag har.

    Min definition löd så här: en förmåga, en färdighet att kunna lyssna in och ha emotionella och fysiologiska reaktioner, samt acceptera dem, de är där. För att sedan se vad som är vist att göra beteendemässigt. Har man den förmågan eller om vi ska kalla det en färdighet och sedan kan avväga vad man vill göra, eller behöver göra och gör det tänker jag att man har hög grad av själv-känsla. Visst är det intressant.

    Nu är det tidig kväll här i NY men för mig är det mitt i natten. Sängen hägrar.













  70. Att vara svag innan man blir stark

    Idag känner jag mig stark! Oj då, det lät lite märkvärdigt att öppet erkänna det.  En liten varningsklocka slog till inom mig kring att, här inför er alla, börja i det läget. Men vad jag egentligen ville lyfta var att det finns en styrka i att kunna vara still och inlyssnande i de stunder, i de lägen i livet när jag är svag och känner mig ledsen, är trötta, är sjuka osv.  Först när jag riktigt dimper ner och ser klart vilken situationa jag är i och kan accepterade den utan att döma, de läge, de känslor, den kris jag befinner mig i, de svårigheter jag har,  utan att döma och möta mig själva där, där då kan jag börja ett gradvis traskande, kämpande mot att bli starkare.

    Balansakten är sådan,  att innan man kan hitta och bygga upp sin styrka är det en paradox att kunna vara stark i att vara svag, att acceptera att det är som det är,  som i många lägen ger det bästa förusättningarna för att gradvis bli och känna sig stark.













  71. Hjälp sökes

    Att gå utanför gränser, att både snubbla in på det allra ömmaste och samtidigt driva allvaret till ett sprakande galet glädje bubbel, har Kristina Lugn lyckats med i pjäsen ”Hjälp sökes”. Med musik av Benny och Björn, vacker skönsång, skickliga skådesplare och med djur som aktörer kände jag mig som om jag befann mig i en tänjbar värld. Dilemmat att vara människa rör vid min inre bassträng gång på gång, och slår an en fint pirrande ton.

    Samtidigt läser jag just nu om bemötande i svåra relationssituationer och om hur vi så oerhört lätt blir känslostyrda och då inte alltid agerar smart, ja vist helt enkelt.

    Kombinationen av influenser efter ”hjälp sökes” och boken/ämnet jag djupdyker i, får mig att på ett sprittande sätt ana att det finns något värdefullt i att både våga självreflektera, se ”min” sanningen i vitögat och jämte det våga släppa lös den där pyrande nyfikenheten, slå sönder en regelboja ”and fly away!” Det är ett spelspektra vi har nytta utav i mötet med oss själva och med andra.













  72. Livet flyter på i en…

    …ja, jag tänkte skriva stilla ström, och så kan det verkligen upplevas i mellanåt. Sen pang! Ja, jag vet, är det något som händer och som gör att man hamnar i kaos, en känlovirvel, en centrifug av känslor och tankar, önskningar, vilja, där krafterna drar i en åt alla håll och kanter. Att ett liv innahåller både ock är en sanning,  även om det kan vara mer eller mindre av det ena eller det andra.

    Just idag, efter en längre ledighet och en mjukstart i arbetets tjänst är det känslan av att livet ”flyter på i en stilla ström” som genomsyrar min upplevelse. Det låter banalt när jag skriver det men det är något med det där att fånga dagen, att uppleva nuet, ja att vara relativt medvetet närvarande, i alla fall då och då.

    Nytt år, frågan är om jag ska försöka tänka högt här en aning mer frekvent än vad som var för handen här mot slutet av 2012. Nej, jag lovar inget. Vi får se om jag tycker att jag har något av värde att fundera kring.













  73. Hur svårt är det inte…

    … på en skala! Ja, är det inte rätt ofta man slås av hur svårt det är att praktisera en vetskap. Det är lätt att prata om och veta både vad och hur man ska göra MEN sen att göra det i skarpt läge är något helt annat. Där tappar vi skärpan och känslostormar får en att flyga än hit än dit. Är det sedan så att sårbarheten är i dallring kan det vara riktigt marigt att få perspektiv på vad som är vist att göra i situationen. En enkel och underskattad hjälpreda är att sätta sig ner och skriva ner vad som är för handen på ett beskrivande sätt.

    Vilken känsla känner du? hur stark är den? Vad triggade igång den? Vad surrar i huvudet (dina tankar och övertygelser)? Hur känns det i kroppen, var och hur? Hur blir ditt kroppsspråk? Ditt ansiktsuttryck? Vad har du för impuls att göra? Vad gör du? och sedan kommer frågan Vad är vist att göra just nu?

    Du och jag får en liten tidsfrist och denna kil i automatiken gör att jag kan få till att göra det som är smart just nu. Och inte dansa runt i en känslotornado med givna danssteg.













  74. Om att vara ärlig

    Har du mött personer som överdriver och inte alltid håller sig till sanningen. Eller stött på en person som inte riktigt håller sig inom ramarna när ni möts, men du är tyst med vad du tänker och tycker. Båda situationerna medför mer långsiktiga konsekvenser som kan bli rätt besvärliga för den som inte får och förstår vad som händer med omgivningen.

    I det första fallet smyger sig ofta en misstänksamhets dimma in mellan dig och personen ifråga. Han eller hon,  kanske är trevlig men litar du på att den förvaltar det den får i förtroende, och är det så att personen lite för ofta vill ha uppmärksamhet och att den bekräftelsen får gå i första hand?

    I det andra fallet är det jag/du som är oärliga genom att inte säga till på ett rakt och schysst sätt, det den andre troligtvis skulle ha nytta utav att höra, även om det svider i stunden. Det är en slags oärlighet att inte ge feedback på de beteenden som andra reagerar på, istället för att säga till personen tänker man inte de bästa tankar och man kanske till och med snackar med  andra om det.

    Ärlighet varar längst har vi fått lära oss. Och om man värderar bra relationer som viktigt är det en sanning att hålla sig till.

    Håll dig till sanningen, överdriv inte allt för mycket och våga vara rak och ge feedback på ett schysst sätt när du anar att den andre långsiktigt skulle vinna på det.













  75. Sommaren går mot sitt slut

    Ja, så känns det, även om det inte helt är sant, än. Jag sitter nere i Sidmouth, i England och snart har 14 dagars språkresa gått i mål. Två lärorika veckor, både roligt och värdefullt och ett härligt minne att pränta in i minnesbanken. Vilket kan vara bra att plocka fram en kall regnig, lite deppig vinter dag.

    När man reser med en 13 årig ung man, är det anpassning från bådas håll, samt viss försiktig fostran man som mormor inte kommer undan. Vi lär oss för livet, eller hur, hur gamla vi än är. Nu åker vi hem snart, byter miljö, lämnar en lite stad som vi trivts i, lämnar nya bekantskaper som har medfört fina möten. På måndag börjar allvaret igen. Det är bara att hoppas att skärpan och allvaret kan sippra fram när de behövs, jämte att den här härliga avslappnade, glada läget kan få bölja fram under lång tid framöver.

    Det pågår en folkmusikfestival här nere i Sidmouth den här sista veckan, av vår vistelse. Massa galna, glada, tedrickande och öldrickande engelsmän sjunger och spelar samt dansar i var och vartannat hörn. Många är utklädda i färgglada munderingar. Underbart befriande att både se och lyssna till. Inte mycket hämningar här inte! Jolly good!

    Just nu sitter jag i foatjén eller snarare ett stort vardagsrum som det gamla hotellet har. Här samlas de, hotellgästerna, och tar in sitt afternoon tea. De chit chatar om festivalen och vädret. Jag sitter och tjuvlyssnar medan jag både lär mig mer engelska, jämte att det känns så oerhört lugnt och tryggt på ett värmande sätt.

    Snart ska barnbarnet hämtas efter en eftermiddagsutflyckt med språkskolan. Och nu klämtar det stora uret som tornar i ett hörn. Dags att sluta.













  76. oiiihhh!

    Respondent reaktion dvs. en icke viljestyrd reaktion, slog till idag när jag lugnt skulle ta kaffekoppen och gå ut för att sätta mig på verandan och snutta i mig den bitterljuva drycken. Ett skrik, fullt påslag i kroppen och en blixtsnabb vändning in igen var det jag gjorde och utan att tänka. På inlärningsspråk en respondent reaktion. Det jag reagerade på var en stor död råtta utan huvud med ett blodrött hål där huvudet suttit. Findus, ja katten som bor i huset där jag nu är hade haft en strålande jaktlycka under natten och lämnat sitt byte på förstukvisten. Det är den här icke viljestyrda reaktionen, den utlösta reaktion av rädsla, fysiologiskt påslag, skrik, och snabb flykt,  som kan bli en fobisk reaktion när något neutralt betingas med denna starka icke viljestyrda reaktion. När jag sedan lugnat ner mig. Råttan blev bortforslad av husbonden och jag tog mig ut på en liten lunk i den varma, åskladdade luften i de böljande sörmländska nejderna där jag nu befinner mig. Det intressanta är att lägga märke till hur jag helt plötsligt efter denna morgonupplevelse är lite mer i ett alarmläge när det gäller bruna lövhögar som då och då tornar upp sig efter vägkanten. Man blir lite på sin vakt efter en stark icke vilje styrd reaktion. För mig lägger det här sig snart men tänk alla som varit med om liknande reaktioner av andra stimuli och som varit med om det gång på gång, inte undra på att många befinner sig i ett ständigt alarmläge. Och tänk hur slititigt det är att vara på helspänn i stort sett hela tiden. Mina tankar går till de som varit utsatta för, för många av dessa oförutsägbara obehagliga stimulin och som reagerat med dessa starka icke viljestyrda reaktioner och som sedan kämpar med att försöka få, ha, hålla dem undan genom ständig kontroll, ja ett pågående alarmläge.

    Tankar som far i huvudet efter ett morgonmöte med Findus trofé.













  77. Om att hjälpa

    Jag fick en tänkvärd kommentar nyligen. Den har återkommit i min tankekarusell och fått mig att stanna upp lite extra kring dilemmat som den belyser. I arbetet som psykolog hamnar man i att först försöka förstå hur det är för den andre, sedan att tydliggöra vad som vidmakthåller att personen fortfarande gör det den ev. inte vill göra eller det som ställer till med problem för den gång på gång och som inte leder den vidare mot sina mål. Och den stora utmaningen för båda parter är att få till ett förändringsarbete som oftast innebär en stor ansträngning och ibland ett stort obehag. Det finns inga quick fix. Bakgrunden till kommentaren var att vi pratade om svårigheterna kring att få till det senare dvs. förändringsarbetet. Jag lyfte metaforen om hästen som man endast kan leda fram till vattnet men hästen måste själv dricka. Efter en stunds funderande kom kommentaren: ”men tänk om hästen inte kan dricka”.

    Tänk om det är så att vissa personer behöver mer omfattande hjälp och bildligt behöver dropp, för att de inte kan dricka (göra det som behövs). Eller är det så att vi ska lära hästen att dricka men tänk om hästen inte vill, utan hellre vill bli omhändertagen och få dropp. Här i detta område kretsar mina tankar då det ställer hjälpandet på sin spets. Oerhört intressant etiskt dilemma då både individ och miljö hamnar i fokus för vad som är vist att göra både på kort sikt men även på lång sikt. Min kliniska erfarhet säger mig att vi genom att hjäla på kort sikt, stjälper på lång sikt när det gäller mer omfattande svårigheter (inte alltid men relativt ofta). Samtidigt som vi behöver vara oerhört observanta på när är det så att personen inte kan, inte förstår, inte vill, inte vågar eller inte tänker…Och hur gör vi då?













  78. Oj, oj oj!

    Nästan så jag skäms. Nu var det länge sedan jag satte mig ner här och tänkte högt. Jag får nog inse att det här med att blogga inte är min grej, även om jag då och då vill tänka högt kring, för mig viktiga saker som pockar på.

    Två värdefulla erfarenheter har jag samlat på mig sedan sist.

    En vecka i New York med trevliga kollegor, där jag och JoAnne Dahl ordnat en workshop med en amerikansk skådespelare med det härliga namnet Dana Zeller-Alexis. Hon är nu 70 år men fortfarande en hejare på att lära ut och coacha oss mer eller mindre försiktiga svenskar mot ett breddande av våra beteenderepetoarer och ökad närvaro i nusituationer. Vi hade två dagar med dramaövningar vilket för mig är bland det roligaste och förunderligt utmanande- utvecklande,  jag gjort på senare dar.

    Melanie Harned är en ung trevlig psykolog som arbetar med Dialektisk beteendeterapi (DBT) och har vidarutvecklat arbetet med personer i den patientgruppen och som lider av Post Traumatisk Stress Disorder (PTSD). Hon höll en två dagar lång workshop om den behandlingen med mängder av filmklipp från det kliniska, praktiska arbetet i rummet. Åhh, jag säger bara åhh så fruktansvärt att höra deras minnen, så otroligt sorgligt, så orättvist, så hemskt att det får/kan ske.  Det griper tag i en skoningslöst när man får höra vilka livsöden som uppdagas och som ständigt plågar dessa personer med ofrivilliga minnen, flashbacks, mardrömmar, ständigt alarmläge osv. Samtidigt ger det oss hopp om att effektivt kunna hjälpa en plågad själ.  Hon var där då OCH hon är här nu, och kan gå vidare efter en tuff behandling. Den dialektiken är för mig min hållhake, mitt ankare dvs. att både kunna vara där då och känna, visa empati i det svåraste känslor och upplevelser personen har och jämte det driva, styra det hela mot här och nu. Och i förlängningen,  hur livet ska gå vidare med mindre lidande i ryggsäcken. Den sorg och den ilska som bubblar upp är mer verksam än den enorma rädsla och skam som oftast finns i lidande säcken.













  79. Motivation

    Vad får oss att göra det vi gör? När suget slår till och handen dyker ner i godisskålen och chokladbiten sakta smälter i munnen, där smakerna och konsistensen dansar runt en liten stund för att snabbt ta slut, rök min motivation att minska godisätandet, min motivation att äta mer nyttigt, min motivation att hyfsat hålla vikten så jag orkar springa lagom lätt, ja där flög motivationen all världens väg. Känner ni igen er!? Vi är känslo-upplevelsestyrda varelser, som så lätt går på omdelbar förstärkning. Vilket i sig är värdefullt att veta när vi funderar kring motivation. Hur kan vi få fatt i en värdefull och lite mer långsiktig morot, motivator och göra den tydlig för oss, så att vi kan hantera de kortsiktiga förstärkarna om vi vill komma åt en beteendeförändring!

    Jag har varit en medeldistansare och sprungit sedan jag var ung. Haft hyfsat lätt för att få till träning och känt mig stark när jag skött min löpträning.  Sen slår livet till och jag har varit i en längre behandling där jag under ca 2 års tid inte kunde träna fysiskt alls. Behandlingen lyckades och nu är jag i träningstagen igen. Men kroppen är sliten och åldern tar ut sin rätt. Det går så oerhört trögt med att få till den där förstärkaren när jag lunkar runt i ett försök att komma igång igen. Jag inser att här krävs en stor dos av acceptans som motivation under joggingturerna. ”Karin, du gör så gott du kan. Ta det lugnt. Låt det ta tid” osv. De här sista rundorna fick mig att tänka på motivation och i nuläget behöver jag få fatt i en annan typ av motivation än tidigare. När jag tidigare haft lätt för att bygga upp min kondition, känt mig stark, glad och så vidare är jag nu i ett helt annant läge. Jag behöver få fatt i moroten att jag gradvis tar hand om min betydligt mer slitna kropp och under resans gång vara nöjd med att jag tar mig ut på, dessa nu så, slitiga joggingturer.













  80. Dame Edna, wow!

    Fyra dagar med professor Edna Foa, har inspirerat mig på ett sätt som sällan händer nu för tiden. Den fascinerande damen blir 75 år i år. Hon har en närvaro och skärpa som är få förunnat. Att få nöjet och förmånen att lyssna och delta när en person som sitter inne med sådan kunskap, vishet och pondus kring den så utsatta diagnosen PTSD (post traumatic stress disorder) är oerhört värdefullt.  Hon förmedlar och tydliggör hopp om hjälp genom den behandling, PE (prolonged exposior) hon arbetat fram,  forskat kring, och fått starkt stöd för. Som ni märker är jag uppfylld av dessa dagar, och nu för tiden är det sällan det händer.

    När en person blir utsatt för något den själv inte rår för och som är av den kalibern att det medför ett trauma, väcker det en dimension inom mig och som med kraft sätter igång både tankar och vilja att göra/hjälpa. Alla dessa barn som blir utsatta för övergrepp, alla dessa personer som hamnat i klorna på våldsutövande maktpersoner, väcker mig å det starkaste. Vi bara måste få till effektiv hjälp/behandling (vilket Ednas arbete mynnat ut i).  Att kunna lägga minnena i ett bearbetat inre fack istället för att plågas av dessa symton, och minnen som ständigt måste jagas undan, hållas under kontroll (vilket inte går). Det vi så hoppfullt kan göra är att ge den evidensbaserade KBT behandlingen som Edna Foa med forskningsteam arbetat fram och som jag nu fått påfyllning av dessa värdefulla dagar (har arbetat med behandlingen tidigare, men är ”pånyttfödd”).

    ” Du var där då OCH du är här nu” och framtiden ser hoppfull ut.













  81. Om att lita på någon, på något

    Så skönt och tryggt det känns att kunna vila i, att oberoende av känslostormar hit och dit, ändå kunna lita på någon, eller något att den/det finns där, att den/det klarar av en. Det ultimata trygghets- lugnläget, även inne i stormens öga.

    Förr eller senare, smyger sig oftast misstro, missförstånd, oro, besvikelse in i den där sköna, trygga, vilsamma bomullsbädden.

    Är det då vi alla behöver odla vår tillit till oss själva. Att lita på att just jag duger, bara är, i ett givet ögonblick, även om något hänt som inte borde hända, att jag har den/de känslor jag har, att det surrar av de tankar jag just nu har, och att kroppen känns som den känns och impulsen att göra något finns där och samtidigt kan jag fråga mig vad är vist, ja smart att göra om jag ska lita på, och lyssna på mig själv i detta läge.

    Ja, tillit är att lära sig, lita på sig själv och att våga lita på andra (de man väljer att göra det med) och sedan hantera det som sedan följer med både öppna, nyfikna ögon och kritiskt ifrågasättande.













  82. Bekräftelsenarkoman och kick-torsk!

    Ett gammalt begrepp och ett som jag hörde alldeles nyss när jag lyssnade på spanarna på P1. Wow, där satte hon fingret på en öm punkt i sin spaning, och jag kan inte riktigt släppa taget om det mänskliga dilemmat hon blott la. Det är något jag tänkt på ett bra tag. Ni vet hur befriande det blir när någon annan trevlig person sätter ord på det man själv gått och grunnat över en längre tid. ”Det är inte bara jag som ser det här!”  Vad handlar det om. Jo, att vi som art, verkar vänja oss vid att vilja ha och få omedelbar och snabb förstärkning. Inga tomma, tysta, lugna stunder det väcker oro, rastlöshet, obehag ja kanske rent av ledsenhet. Hit med snabb bekräftelse, då duger jag, jag finns, jag får vara med. Vi blir omedvetet beroende av starka känslor som triggas av allt mediasurfande, konsumerande, distraherande som miljön nu så lätt kan serva oss med, och som vi torskar på, eller hur!

    Att vara helt still med sig själv,  och någonstans i det läget ”duga” inför sig själv,  oberoende av vilka känslor och tankar som där dyker upp är paradoxalt nog bland det svåraste vi har att lära oss. Jag brukar kalla det beteendet, själv respekt. I en miljö där vi vant oss vid att qick fixen ständigt finns närvarande och tas för givet, blir det än mer en utmaning att möta sig själv i lugn och ro. Ja att för en stund klara sig utan bekräftelse från omgivningen, utan någon stark känslo-kick och på ett respektfullt sätt kunna vara still med sig själv utan att döma, vilja fly, distrahera osv. blir och är en utmaning som heter duga i denna surrande värld.













  83. Att lyssna!

    Att lyssna är en förmåga vi har fått med oss från start (de flesta av oss). Den är nödvändig och självklar i alla möten. Och tänk hur mycket ljud som just du tagit in under hela din livsresa. Vissa saker sätter sig som minnen. Min mormors kommentarer har satt sig, och stärkt mig genom livet. Jag var hos henne väldigt mycket som liten. Hon var en person där det inte kom komplimanger ifrån i onödan utan hon var en kärv, bestämd dam. Vi var vid en plaskdam, jag var kanske 6, 7 år och jag sprang runt kanten. När jag närmade mig henne sa hon från hjärtat att jag rörde mina armar så fint när jag sprang. Jag blev så glad där och då, och den glädjen och stolthet som jag kände där har jag kunnat fiska fram då och då genom livet. Är inte det förunderligt och fantastiskt och skrämmande om vi tänker efter, för det fungerar ju då åt motsatt håll. Vissa sakar vi fått höra och som satt sig inom oss, fungerar åt andra hållet.

    Kunskap, erfarenheter, ja ni kan ana vad just dina öron tagit in och lagt på lager.

    Visst har ni varit med om, att den andre rent faktiskt inte lyssnar på dig, du läser av att den gör något annat där inne i huvudet än att öppet och nyfiket ta in det du berättar. ”Jag hör vad du säger” om det uttrycks i en lite överlägsen ton, dräneras all känsla av att den andre faktiskt lyssnar och försöker förstå vad du säger.  Så att lyssna är en färdighet och en förmåga som kan förfinas.

    Jag hörde ett retorikprogram där de pekade på tre sätt att lyssna. 1. Att lyssna på innehållet. Jag skulle vilja beskriva det som ett neutralt sätt att lyssna, samla data, ta in… 2. Att lysssna kritiskt. Det är något vi drillas till, att till viss del göra inom vetenskapen. Ett kritiskt lyssnande kan även vara styrt av känslor som ilska, oro, ledsen eller övertygelser. Det lyssnandet är i sig väldigt selektivt då det ofta försiggår en inre dialog med motangrepp under tiden man lyssnar. 3. Att lyssna empatiskt. Att lyssna på det sättet handlar om att verkligen försöka förstå vad som både händer med den andre just i stunden och även hoppa över i den andres skor ett ögonblick för att visa att man gör sitt yttersta att förstå vad personen vill berätta, beskriva.

    Lyssna!













  84. Kärlek, kär lek

    Glad i magen, varma tankar, vilja den andre väl lika mycket som ont i magen, visa och genomlysta tankar, behöva den andre och även släppa den andre fri, ja allt detta och säkert mycket mer ryms inom den lek vi leker och dansar när vi är kära och som då blir vår/er kärlek.

    När och var och hur smyger sig oros-kontroll-trollet in i dansen? Eller ilskeryttaren, den som krigar för att få styra dansen. Vad har vi mer för leksabotörer, förvandlade danspartners som kan sprätta loss inom oss, jo väna, vajandevanja, den som bara hänger med och har svårt att ta sina egna steg. Och käcka, kavata Konrad där ytan, är perfekt men ledsenheten ligger och lurar.

    Vi kommer inte undan att träna våra danssteg, lära oss nya, lära oss leka kärt med oss själva om vi vill bli bra på kärlek! Hur ska du hantera dig själv när du blir rädd, osäker, orolig, när du blir arg, när du blir skamfylld och inte vågar visa dig sårbar, och ledsen? Här har vi alla en utmaning!













  85. Sökare

    Somliga av oss är och kommer kanske alltid att vara sökare. Ett härligt tillstånd om man kan förlika sig med att den typen av mental nerv är en ständig följeslagare som obönhörligt kommer att dyka upp då och då. Med åren har en paradox blivit för handen, dvs. att jag kan vila tryggt i mitt oroliga/nyfikna sökande. Vissa av oss kanske rent av är födda med ett potential att vara nyfikna, oroliga, sökande och att vår utmaning är att lära oss hantera den, vårda den, utveckla den samtidigt som den andra sidan inte får glömmas av. Att lära sig att ”sitta still i båten”, inte alltid bejaka sökandet utan acceptera att inte veta, att inte pinna på, att kunna ha tråkigt, är en färdighet som även den behöver odlas.

    Alla sökare där ute, vila tryggt i att acceptera att ni har ert sökande att hantera!













  86. Ordsallad

    En kvinna myntade uttrycket efter vi hade gjort en övning i medveten närvaro där fokus var att vara still och fokuser på andningen.  Hon beskrev hur hon fångades av sina tankar,  av ord som stressigt, kaotiskt poppade som popcorn i huvudet och där ploppade beskrivningen ordsallad ur henne. Jag hade aldrig hört det förr och köpte det direkt. Jag använder ordet när jag ska beskriva för mig själv eller för andra hur det kan vara och kännas där inne i knoppen när stressnivån är på högvarv ibland på alltför högt varv. Ord som far än hit än dit i en salig blandning. Där, då blir mitt fokus så svårt att zooma in och sedan extremt svårt att hålla kvar skärpan. Men oj vad nyttigt det är att bli medveten om att ordsalladen är för handen. Det ger mig, kanske dig en signal om att nu är det läge att faktiskt sätta oss ner och göra en övning i att stilla oss, vara mer medvetna om vad som händer med oss och rikta uppmärksamheten mot och hålla fokus på andningen en stund trots att det i det läget är svårt.

    Vikten av att lugna ner vårt inre system är en färdighet vi alla behöver träna oss i.













  87. Att anstränga sig!

    Ett ord som kan väcka olika associationer hos oss, dels i olika situationer och dels för olika personer. Det är dock en härlig känsla när man har ansträngt sig och det ger utdelning i form av tillfredställelse antingen för att man just har ansträngt sig eller för att man uppnår något man förutsatt sig att nå eller utföra. Mycket i livet innehåller anstängning, emellanåt går det av bara farten för det är något vi automatiskt vill, är intresserade av. Men sen har vi det där med att vissa saker i livet kräver mer självdiciplin för att det långsiktigt ska bli bra och då krävs det av mig, dig att vi anstränger oss. Vilket är en utmaning att ta på stort allvar.













  88. Workshop

    Två dagar i veckan ägnades åt en utbildning, ja en ”workshop”. En synnerligen sympatisk man kallad Benji (Benjamin) fick oss att börja fundera och praktisera inlärningsprinciper gentemot varandra och även mot oss själva. Att på ett respektfull sätt lyssna på en annan person när den tar upp känsliga saker och inte snabbt försöka fixa, problemlösa, skämta bort ja nu allt vi kan hamna i att göra, utan verkligen kunna vara stilla och närvarande, är vad jag kallar ett respektfullt möte/bemötande. Du gör ditt yttersta för att försöka förstå den andre OCH även på ett lika respektfullt sätt lyssna på och vara ärlig samt lyfta det du reagerar på. Där kommer den andra delen in, där utmaningen är att lika respektfull lyssna på vad du själv vill, vad du  själv behöver, och vad du värderar som viktigt i stunden och vilket syfte det här mötet har.

    Här pratar vi finlir i relationsdjungeln OCH enormt värdefullt för oss behandlare att erövra, ja egentligen för alla människor. Sen är det till att acceptera att vi är känslostyrda människovarelser, där det ibland går blixtsnabbt från trigger till impulshandling, eller hur!?

    FAP, Functional Analytic Psychology är basen i det Benji på sitt varma sätt arbetade oss igenom dessa två heldagar. Den här gången var matchningen perfekt för mig, med min förkunskap, öppenheten för att lära nytt, lära mer och det han tog upp och lärde ut och på det sätt han fick oss att praktisera under dagarna gjorde att det rasslade till och flera bitar bara trillade på plats. Härligt läge!













  89. Piggelin eller rastlös

    Piggelin eller rastlös, ja när hela kroppen är på språng men du vet inte än mot vad. Ett läge att undersöka. Ofta en härlig känsla i kroppen, det spritter av förväntan,  men den kan även vara färgad av frustration.  I piggelin läget är nyfikenheten och möjligheter ofta en härlig blandning som bara ska kanaliseras. Vid rastlöshet kan ledsenhet och viss oro vara en kompott som tumlar runt inombords och som man så innerligt gärna vill bort från. I båda lägena har jag gradvis lärt mig att först stanna upp, lyssna på vad som försiggår. Inte döma eller värdera det utan lägga märke till, ja bara ha det. För att utifrån den platformen se vad som är smart att göra, ja kanske till och med vist att göra och sen…

    …1, 2, 3 ta dig an det du kommit fram till!













  90. Ett tappat självförtroende

    När osäkerheten slår ett starkt grepp om den inre världen, tappar man för en stund det självförtroende som funnits innan. Självförtroendet handlar om prestation i situtioner. Jag litar på att jag kan. För de som inte är lyhörda och känsliga för sig själva och/eller för signaler från omgivningen, stångar oftast på och hävdar sig utan den subtila lyhördhet som andra kan ha. För dem rinner det mesta av som vatten på en gås, på gott och på ont. Men är vi en aning känsliga och lyhörda för både inre och yttre saker att ta ställning till är det inte så konstigt om vi blir osäkra och kanske till och med ska tappa självförtroende, för att se hur just vi ska förhålla oss till det som är för handen. Är osäkerheten befogad? Behöver jag skärpa till mig? Lära mig mer? Acceptera att det är som det är? Eller är osäkerhetn och det tappade självförtroendet obefogat, jag rannsakar mig, jag dömer, hackar på mig själv,  jämför mig helt i onödan?

    Så ett tappat självförtroende är en signal att stanna upp och se över situationen.













  91. Dimpa ner i myllan

    Ordsallad i huvudet. Har ni varit med om det? Tankarna, impulserna far än hit än dit. Nytt stimuli dyker ständigt upp genom alla kanaler vi nu förtiden får input från, mer eller mindre frivilligt. Så ska min stackars hjärna ta ställning till, våga fantisera kring, bara veta om, problemlösa, försöka lägga åt sidan… Det är inta alltid ordsalladen ger en positiv känsloarom. Det är en oerhörd konst att styra bort uppmärksamheten från ordsalladen, som kan hålla oss i sitt grepp och vara tilltalande och stressande och kryddad med orosflarn.

    Där kommer rubriken in, om att dimpa ner i myllan. Vad menar jag med det, kan man undra. Dimpa ner, är att stanna upp, vara stilla, inte fortsätta hoppa runt i ordsalladen utan att försöka bli medveten om att min uppmärksamhet varit totalt uppslukad av att vara där. Ner i mylla, är att rikta uppmärksamheten till ”jorden” där du just nu är, här just nu. Ta några djupa andetag och känna kroppen inte bara vara uppe i knoppen. Sen följer, vad ska du ta dig för?

    Ja, vad är vist att göra JUST NU?

    Gör det!













  92. ”Compassion”

    Hur översätter vi det engelska ordet ”compassion” på ett bra sätt? Ibland är det engelska ordet mer talande än det som vi vaskar fram på svenska. Medlidande, att ha medlidande med är det jag får fram i min ordbok. Kanske det ändå kan vara det bästa sättet att fånga vad man menar. Varför denna upptagenhet kring det här begreppet, kan man ju fråga! Jag har varit på ”workshop” om ”compassion”. Det handlar om hur jag kan lära mig att få medlidande gentemot mig själv och även lära mig att trösta/lugna mig själv då vi inte alla har fått med oss det från vår livsresa fram till nu. Om vi stannar upp, vet vi hur oerhört vanligt det är att vi dömer/värderar oss själva, ja rent utav hackar på oss själva, och de människor vi möter hur de dömer7värderar/hackar på sig själva istället för att se med medlidande på de reaktioner man har i stunden.

    Ja, två dagar med Paul Gilbert kring ”Compassion” som behandlingsmetod har satt igång många värdefulla funderingar. Hur kan vi öva oss i, träna oss i att med medlidande stanna upp med oss själva, vara stilla i skarpa lägen. Ja, just nu försöker jag gång på gång att med självmedlidande vara stilla med mig själv i svåra känslomässiga stunder. Pröva du med!













  93. Rätt eller fel!

    Tänk hur stark en övertygelse kan vara. Jag vet, jag tror, jag är helt övertygad om, det bara är så… och så vidare. I en diskussion kan övertygelsen eldas på med argument som blir sanningar fast man inte har en aning om det rent faktiskt håller måttet (man har hört någon med övertygelse säga det och där har det snappats upp och lagt sig till en trossats inom en). I själva verket är det realtivt få situationer, beteenden, saker som rent faktiskt är helt rätt eller fel. Tänk efter! Ja även fakta är färskvara, och fakta kan tolkas.

    Vi kan tycka olika och ha rätt att tycka olika. Att visa respekt för sin egen synpunkt och visar respekt för att den andre tycker annorlunda är i min värld ett oerhört sympatiskt drag. Det är när vi vill vinna, få kontroll, visa makt, kanske till och med få makt i stunden som vi försöker antingen med ord eller med fysiska medel visa att jag har rätt och du har fel. Samtidigt är det något vi lär oss tidigt och matas med ständigt att just något är rätt eller fel. Jag vann!!! Du förlorade!!!

    Sen har vi då vissa saker där det nog snudd på råder konsensus kring vad som är rätt eller fel. Eller vad tror/tycker du?

    Antingen eller… handlar om att välja. Äpple eller päron. Jag vill ha äpplet. Eller AIK eller Djurgården? Jag hejar på…

    Både ock…handlar om att försöka se båda perspektiven och eventuellt modifiera ditt perspektiv, kanske hitta en syntes, eller respektera att man väljer olika. Äpplen smakar gott, päron är goda de med, ska vi dela, eller göra fruktsallad? Det är okej att du tar äpplet och jag tar päronet. Jag hejar på X och du hejar på Y, oj oj oj, tänk vad som skulle hända om vi började praktisera både ock, i sportvärlden, i finansvärlden, i politiken, i familjen. Spännande tanke, eller hur!













  94. Fri – disiplinerad

    Gungbräde träningen vi alla har att söka bemästra. Å ena sidan bejaka, utforska, släppa lös kreativitet, nyfikenhet, våga ta språng ut i det okända, ja känna dig fri och å andra sidan ta ansvar för och inte låta känslor styra dig i allt för hög grad, ha en plan för vad du vist gör med och mot dig själv och andra, ja utöva självdisiplin. Låta din vilda, impulsiva sida få flöda fritt och lägg till att träna dig i att ha kontroll, göra saker som är bra för dig nu och på sikt.

    Jag gungar vidare nu under 2012 och strävan är att mitt gungbräde då och då ska plana ut i det där härliga läget när man har båda sidorna uppe i luften och kan stå där ett bra tag mitt i och balansera. Minns ni!?













  95. Ett ögonblick

    Stanna upp, ett ögonblick och ta in med alla sinnen vad som just nu är för handen. Syn, det du ser, rakt fram, i ögonvrån, utan att värdera bara notera. Hörsel, vad hör du? ljud nära, långt bort, notera om du börjar tolka, associera, dra iväg tankemässigt och för dig tillbaka till att bara notera ljud, just nu. Känsel, vad, var känner du just nu? utan på kroppen, innuti kroppen, vad det än är som känns låt det vara där utan att värdera. Smak, hur känns det i munnen, får du fatt i någon smak eller känns det bara som det känns där. Lukt, dra in och lägg märke till om du får fatt i någon doft.

    Låt sedan tankarn, associationerna, bara komma och notera hur ”ordmaskinen” ständigt är i rörelse och hur svårt det är att observera just tankar som tankar.

    Följ sedan minst tre andetag vänligt och medvetet.
    Tack för idag!













  96. Göra lemonad av citroner!

    Att klara av att acceptera ”citronerna” när man är mitt i de suraste, ristande ilningarna i dig är inte lätt och ett måste om du sedan ska kunna göra lemonade av det hela. Det här sägandet har jag som ett mantra som jag praktiserar rätt ofta och jag har fått det från behandlingsmetoden jag arbetar med Dialektisk beteendeterapi. Det hjälper att säga det högt till sig själv i svåra, tuffa lägen där annars dömandet, ilskan, besvikelse, förtvivlan, uppgivenheten automatiskt kan vara alltför närvarande. Att först stanna upp och våga se det som är för handen precis som det är utan att värdera det, är i sig att acceptera ”citronerna”. DET ÄR SOM DET ÄR! För att sedan reflektera och se vad jag kan lära mig av det här, och göra något nytt, något av värde, dra någon lärdom utav det, ja få till lemonaden.

    Många som jag arbetat med har gradvis kunnat anamma detta förhållningssätt till livets berg- och dalbana. Så skickar det vidare till alla som vill försöka sig på ett nytt recept inför 2012.

                ”Make Lemonade out of Lemons”













  97. För mycket julmat!

    Sitter med allt för mycket julgodis i magen, hyacinten lutar lite farligt mycket åt höger, julpyntet har inte samma förväntanseffekt längre, snarare ”bäst före datum” vibbar. TACK för julklappsboken, Tomas Tranströmers dikter och prosa 1954 – 2004 som vilar här på sidan,  med en guldgruva att då och då dyka in i och fånga ett guldkorn. Och jag har faktiskt varit ute och luffsat runt halva min joggingrunda. Så går livet vidare efter ännu en julhelg.













  98. Praktisera att inte vara omtyckt!

    Den meningen har en viktig handledare ”tryckt” in i mig när han sett att jag gjort saker för att bli omtyckt, eller att jag inte vågat säga och göra saker mot någon annan, då jag blivit rädd att göra dem ledsna, besvikna, arga. När man vet nere i maggropen vad man ska/borde/vill göra och sedan gör det kan det ibland vara så att den andre inte omedelbart blir glad, eller nöjd och till och med far ut i ett starkt känsloyttrande.

    Vi är ofta väldigt känslomässigt styrda vi människor.  Utan att vi märker det,  eller vet om det. Vi tror vi är logiska, smarta personer som har koll på saker och ting, men inte allt för ofta agerar vi kortsiktigt. Det ligger, hur vi än vänder och vrider på det hela,  på var och en att ta ansvar för hur just jag påverkar andra personer och där kommer det här med att då och då praktisera att inte vara omtyckt in. Likt en förälder som behöver säga NEJ till något barnet hemskt gärna vill.  Jag gör det för att det långsiktigt är det visa för både barnet och mig som förälder. Den här situationen hamnar vi alla i då och då. Och paradoxen är att långsiktigt blir jag mer omtyckt, i alla fall mer respekterad om jag gör detta på ett respektfullt sätt.

    Så denna julaftons eftermiddag kom dessa tankar när jag satt i bilen ner mot Sörmland. Nu framme, tänkte jag snabbt skriva av mig innan jag sätter mig och äter lite köttbullar med de personer jag nu har runt mig.













  99. Absolut ingen bloggare

    Rubriken på den här funktionen borde heta reflektioner istället för blogg. Jag börjar inse att jag aldrig skulle kunna bli en bloggare och jag läser inga heller, då jag inte hinner varken det ena eller det andra. Däremot kan jag stå för att jag då och då vill reflektera över något som jag av någon anledning ser som intressant.

    Var idag iväg på en lite längre tur,  där jag medvetet lämnade mobilen hemma. Då och då blir jag varse att den inte är med under mitt stegande genom stan. Jag får då och då ett litet alarmpåslag och vill checka mobilen, inser då att jag ju inte har den med. Får där då, ett tankeflöde kring hur vi vant oss vid att alltid vara tillgängliga och nåbara samt ha koll på vad andra gör. Blir det lite av ”overload” för vårt sköra system kan jag undra. Uppmärksamheten får sällan vila. Funderade även kring hur det var när vi inte hade mobiltelefon, hur vi då traskade runt i godan ro och litade på att om någon skulle nås så tog man det när man kom hem. Svarade personen inte fick man även då lugnt vänta. Finns det en risk att vi präglar en otålighetsnatur, en oroande och kontrollpersonlighet med all de stimuli vi nu har tillgång till och som vi gärna vill hänga med i?