Så skönt och tryggt det känns att kunna vila i, att oberoende av känslostormar hit och dit, ändå kunna lita på någon, eller något att den/det finns där, att den/det klarar av en. Det ultimata trygghets- lugnläget, även inne i stormens öga.
Förr eller senare, smyger sig oftast misstro, missförstånd, oro, besvikelse in i den där sköna, trygga, vilsamma bomullsbädden.
Är det då vi alla behöver odla vår tillit till oss själva. Att lita på att just jag duger, bara är, i ett givet ögonblick, även om något hänt som inte borde hända, att jag har den/de känslor jag har, att det surrar av de tankar jag just nu har, och att kroppen känns som den känns och impulsen att göra något finns där och samtidigt kan jag fråga mig vad är vist, ja smart att göra om jag ska lita på, och lyssna på mig själv i detta läge.
Ja, tillit är att lära sig, lita på sig själv och att våga lita på andra (de man väljer att göra det med) och sedan hantera det som sedan följer med både öppna, nyfikna ögon och kritiskt ifrågasättande.
