När ska man släppa kampen? När tar man på sig ett ansvar som går utöver det som är möjligt att åstadkomma? Och när är det så att utmaningen är det motsatta dvs. att inte ge upp, utan upp igen, försök på nytt, träna på…
Att brottas med den avvägningen är troligtvis ett dilemma de flesta står inför, mer eller mindre medvetet. Det handlar om att acceptera och om att förändra.
Ska jag disiplinera mig och gå ut på joggingrundan trots att kroppen signalerar ont, trött, nej nej nej! Eller ska jag lyssna på de inre signalerna och ta dem på allvar och ta det lugnt?
Ska jag fortsätta att hjälpa, fixa och ordna för personen som inte klarar av, inte gör sakerna själv, och som visar sitt behov? Är det skuldkänslor och ansvarstankar som styr? Eller ska jag börja säga nej och lägga över ansvaret på den andre, för att jag i själva verket stjälper snarare än hjälper?
I vissa situationer ger jag upp för lätt. I andra kämpar jag på trots att jag borde slutat för länge sedan. I båda lägena är det oftast mer känslostyrt agerande än vad jag är medveten om.
Är inte utmaningen vi står inför, att kunna stanna upp och självreflektera, lyssna på sig själv, se situationen och respektfullt se vad som är vist att göra! Ett slags självrespekt.
Lyssna, var still med dig själv. Vad vill du? Vad behöver du? Vad är vist att göra? Och ”go”!
