Där står man i en relationssituation och inser att vi har helt olika behov. Vem har rätt och vem har fel? Troligtvis ingen. Dilemmat vi står inför är att å ena sidan förstå den andres perspektiv. Vi kanske till och med ska aningen välvilligt uttrycka vad vi ser och förstår (oftast kommer här en mer automatisk och ilskestyrd kommentar från de flesta av oss). Å andra sidan behöver vi vara lyhörda mot oss själva och stå upp för vad vi behöver och vad vi vill. Anpassning och maktbeteenden är i ständig rörelse i relationer och för det mesta är vi inte varse denna snabbfotade dans. Det går så himla fort och vi har lärt oss ta stegen utan att vi tänker på dem. Ja man kan säga att vi är som riktiga proffsdansare. Tänk om jag ska lära mig en ny dans, oj vad det kräver uppmärksamhet och bestämdhet. Att vara så där riktigt ärlig mot sig själv, är en riktig utmaning, du behöver stanna upp och lyssna på vad som försiggår inom dig och sätta det i relation till det som sker i miljön runt i kring dig. Att vara lika ärlig och respektfull mot den andre är även det en djupdykarövning för de flesta av oss. Något vi inte är vana vid att göra och det kräver ansträngning. Sen vet vi alla att ibland vill vi inte vara den där förståndiga typen utan låta känsloorkanen dra fram utan en tanke på konskekvenserna. Men min slut kläm blir: Vi är varandras miljö! Det behöver vi ta på allvar.
