Respondent reaktion dvs. en icke viljestyrd reaktion, slog till idag när jag lugnt skulle ta kaffekoppen och gå ut för att sätta mig på verandan och snutta i mig den bitterljuva drycken. Ett skrik, fullt påslag i kroppen och en blixtsnabb vändning in igen var det jag gjorde och utan att tänka. På inlärningsspråk en respondent reaktion. Det jag reagerade på var en stor död råtta utan huvud med ett blodrött hål där huvudet suttit. Findus, ja katten som bor i huset där jag nu är hade haft en strålande jaktlycka under natten och lämnat sitt byte på förstukvisten. Det är den här icke viljestyrda reaktionen, den utlösta reaktion av rädsla, fysiologiskt påslag, skrik, och snabb flykt, som kan bli en fobisk reaktion när något neutralt betingas med denna starka icke viljestyrda reaktion. När jag sedan lugnat ner mig. Råttan blev bortforslad av husbonden och jag tog mig ut på en liten lunk i den varma, åskladdade luften i de böljande sörmländska nejderna där jag nu befinner mig. Det intressanta är att lägga märke till hur jag helt plötsligt efter denna morgonupplevelse är lite mer i ett alarmläge när det gäller bruna lövhögar som då och då tornar upp sig efter vägkanten. Man blir lite på sin vakt efter en stark icke vilje styrd reaktion. För mig lägger det här sig snart men tänk alla som varit med om liknande reaktioner av andra stimuli och som varit med om det gång på gång, inte undra på att många befinner sig i ett ständigt alarmläge. Och tänk hur slititigt det är att vara på helspänn i stort sett hela tiden. Mina tankar går till de som varit utsatta för, för många av dessa oförutsägbara obehagliga stimulin och som reagerat med dessa starka icke viljestyrda reaktioner och som sedan kämpar med att försöka få, ha, hålla dem undan genom ständig kontroll, ja ett pågående alarmläge.
Tankar som far i huvudet efter ett morgonmöte med Findus trofé.
