Vad får oss att göra det vi gör? När suget slår till och handen dyker ner i godisskålen och chokladbiten sakta smälter i munnen, där smakerna och konsistensen dansar runt en liten stund för att snabbt ta slut, rök min motivation att minska godisätandet, min motivation att äta mer nyttigt, min motivation att hyfsat hålla vikten så jag orkar springa lagom lätt, ja där flög motivationen all världens väg. Känner ni igen er!? Vi är känslo-upplevelsestyrda varelser, som så lätt går på omdelbar förstärkning. Vilket i sig är värdefullt att veta när vi funderar kring motivation. Hur kan vi få fatt i en värdefull och lite mer långsiktig morot, motivator och göra den tydlig för oss, så att vi kan hantera de kortsiktiga förstärkarna om vi vill komma åt en beteendeförändring!
Jag har varit en medeldistansare och sprungit sedan jag var ung. Haft hyfsat lätt för att få till träning och känt mig stark när jag skött min löpträning. Sen slår livet till och jag har varit i en längre behandling där jag under ca 2 års tid inte kunde träna fysiskt alls. Behandlingen lyckades och nu är jag i träningstagen igen. Men kroppen är sliten och åldern tar ut sin rätt. Det går så oerhört trögt med att få till den där förstärkaren när jag lunkar runt i ett försök att komma igång igen. Jag inser att här krävs en stor dos av acceptans som motivation under joggingturerna. ”Karin, du gör så gott du kan. Ta det lugnt. Låt det ta tid” osv. De här sista rundorna fick mig att tänka på motivation och i nuläget behöver jag få fatt i en annan typ av motivation än tidigare. När jag tidigare haft lätt för att bygga upp min kondition, känt mig stark, glad och så vidare är jag nu i ett helt annant läge. Jag behöver få fatt i moroten att jag gradvis tar hand om min betydligt mer slitna kropp och under resans gång vara nöjd med att jag tar mig ut på, dessa nu så, slitiga joggingturer.
