När vinden piskar i ansiktet och det är tunna snöflingor som viner ner blir New York speciellt att strosa runt i. Det blir MoMa, och tunnelbana till Penn Station, för att köpa tågbiljetter inför resan upp till Northampton i morgon, och sedan hägrar Metropolitan och opera i kväll. Jag har det bra. Jag är lyckligt lottad. Har vågat ta kliv som gjort att jag är där jag är nu. Det slår till i magen när jag går förbi en man som sitter invirad i det han lyckats hitta eller skaffa sig, blöt och kall måste han vara. En skylt framför talar om att han är en hemlös krigsveteran. Orden blir platta här när det inte går att riktigt hoppa över i hans skor och veta hur han har det.
En stund där på gatan brottas jag med hur livet är orättvist. Vilka tankar har han? Vad känner han? Vad kommer att hända med honom? Han är inte ensam, det finns flera. Är det så att vi ändå till syvende och sist till viss del har ansvar för våra liv. Den där balansen mellan att få till social empati och solidaritet med de som behöver och individens egen resa, den den själv har ansvar för att göra, balansen är ofantlig svår. Vi är social varelser och individer, både ock. Efter ett tag har jag annat i fokus och kliver in i shoppingborgen där vi är så många som känner oss trygga. Det känna hemskt att erkänna men det är sant.
Hoppas jag kan fortsätta bölja mellan de olika perspektiv som livet innehåller och våga fråga mig viktiga frågor då och då.
