Gråter stilla, stilla, känner en vördnad inför hur de, våra kära grannar i Norge, möter denna ohyggliga händelse. Kanske även vi som land får hjälp av att följa och delta i deras sorgeprocess så som den just nu bara är framför våra ögon. Den kärlek, öppenhet och sorg som genomsyrar hur de tar hand om varandra efter dådet är varmt och värdefullt där både sorg, gemenskap och värme får finnas, jämte den ilska och det fördömmande av det som gjorts som måste lyftas och ventileras.
Efter en stund zappas det till en annan kanal, här där jag sitter och följer konserten. Och oj vilken kullerbytta det blir. Hur gör vi för att inte distraheras bort från det som kanske måste få vara kvar hos oss lite längre? Ibland blir jag rädd för att vi lever i en miljö där vi allt för lätt hoppar från det ena till det andra. Vi behöver var stilla, lyssna, respektera det som är för handen inte för snabbt fly bort samtidigt kunna ha både sorg, omtanke och ilska och glädje. Livet är både ock!
