Nu var det nästan ett år sedan jag tänkte lite högt här. Jag förstår inte hur andra hinner med, men för mig är det rent omöjligt att få de små stunderna som behövs för att formulera något av värde här. Nu när sommaren kommer och mindre att göra finns plösligt möjligheten.
Att sörja, att vara riktigt djupt ledsen, ja, när det värker inuti kroppen, bakom ögonen, och samtidigt veta att släppa taget om en viktig person, en önskan, en dröm, att det är det enda rätta. Det innebär en lång böljande och smärtsam process. I början är sorgesvärken stark och obarmärtig och sen sköljer den över i mildare och mildare vågor. För att ta fart igen.
Vi har svårt, de flesta av oss att vara stilla i sorgen och låta den få vara där, även när den både behövs och är ”för handen”.
Budskapet blir: att när du är/blir ledsen, håll om sorgen, den är där och den är förståelig OCH samtidigt ta hand om dig väl.
