Vi befinner oss ständigt i en miljö, en omgivning som vi på något sätt förhåller oss till. Det fascinerande är att vi oftast inte tänker och reflekterar kring detta faktum. Och framför allt inte att miljön är i ständig förändring men vi vill gärna uppfatta den som konstant, stabil. Vi tar och hanterar de flesta miljöer för givna och självklara. De bara är där och vi ”trallar runt” och ser saker ifrån vårt eget utkikstorn och slänger inte många tankar på att vi relaterar till en miljö en omgivning. Det här området är ett utav de mer intressanta, från mitt perspektiv då jag är oerhört intresserad av inlärningspsykologi. Där ett viktigt antagande i teorin kring hur vi människor beteer oss, är att vi som individer/organismer hela tiden relaterar till en omgivning där vi blir förstärkta på något sätt eller ibland bestraffade, eller rent ut utsläckta. Den principen tydliggör varför vi i många situationer reagerar och agerar automatiskt och relativt känslo-impulsstyrt trots att vi ”tror” att vi är logiska rationella varelser.
En stilla morgonreflektion så här en onsdag i början av juli, när semesterhjärnan är på väg att ta över.