Jag är på resande fot, och sitter just nu ensam på ett hotell i New York, och fick lite tid över för en reflektionsstund. Ensamheten är bekväm då den blandas med TV ljud och olika konstellationer av sällskap som äter och dricker i en trevligt avspänd miljö här i hotellets matsal.
Resan fortsätter snart upp till Northampton en pittoresk stad en bit innanför Boston. En förfrågan om jag ville vara med på en hörna över skype fick mig sugen på att dyka upp ”live”. En bullrig och entusiastisk herre som lyssnar till Jay Indik är igångsättaren. Det handlar om en utbildning för personal som arbetar på behandlingshem och andra ställen med relativt utsatta ungdomar samt deras familjer. Jag hoppas att jag får tid och möjlighet att förtälja direkt under de dagarna jag är där uppe och deltar.
Återkommer och har återkommit tankemässigt till ett begrepp, självkänsla de närmsta dagarna. Jag deltog på Beteendeterapeutiska föreningens årskongress nu i fredags i en paneldebatt där vi diskuterade detta. Lite olika vinklingar dök upp och alla var ense om att det är svårt att definiera. Men det satte igång en process i mig, då jag arbetar med det både för egen del och med flera som kommer och söker hjälp för att öka sin självkänsla. Ett frö såddes till en idé att försöka dyka ännu nogsammare in i begreppet och reda i det utifrån ett beteendeanalytiskt perspektiv, vilka är de ”glasögon” jag har.
Min definition löd så här: en förmåga, en färdighet att kunna lyssna in och ha emotionella och fysiologiska reaktioner, samt acceptera dem, de är där. För att sedan se vad som är vist att göra beteendemässigt. Har man den förmågan eller om vi ska kalla det en färdighet och sedan kan avväga vad man vill göra, eller behöver göra och gör det tänker jag att man har hög grad av själv-känsla. Visst är det intressant.
Nu är det tidig kväll här i NY men för mig är det mitt i natten. Sängen hägrar.
