Idag känner jag mig stark! Oj då, det lät lite märkvärdigt att öppet erkänna det. En liten varningsklocka slog till inom mig kring att, här inför er alla, börja i det läget. Men vad jag egentligen ville lyfta var att det finns en styrka i att kunna vara still och inlyssnande i de stunder, i de lägen i livet när jag är svag och känner mig ledsen, är trötta, är sjuka osv. Först när jag riktigt dimper ner och ser klart vilken situationa jag är i och kan accepterade den utan att döma, de läge, de känslor, den kris jag befinner mig i, de svårigheter jag har, utan att döma och möta mig själva där, där då kan jag börja ett gradvis traskande, kämpande mot att bli starkare.
Balansakten är sådan, att innan man kan hitta och bygga upp sin styrka är det en paradox att kunna vara stark i att vara svag, att acceptera att det är som det är, som i många lägen ger det bästa förusättningarna för att gradvis bli och känna sig stark.
