Nästan så jag skäms. Nu var det länge sedan jag satte mig ner här och tänkte högt. Jag får nog inse att det här med att blogga inte är min grej, även om jag då och då vill tänka högt kring, för mig viktiga saker som pockar på.
Två värdefulla erfarenheter har jag samlat på mig sedan sist.
En vecka i New York med trevliga kollegor, där jag och JoAnne Dahl ordnat en workshop med en amerikansk skådespelare med det härliga namnet Dana Zeller-Alexis. Hon är nu 70 år men fortfarande en hejare på att lära ut och coacha oss mer eller mindre försiktiga svenskar mot ett breddande av våra beteenderepetoarer och ökad närvaro i nusituationer. Vi hade två dagar med dramaövningar vilket för mig är bland det roligaste och förunderligt utmanande- utvecklande, jag gjort på senare dar.
Melanie Harned är en ung trevlig psykolog som arbetar med Dialektisk beteendeterapi (DBT) och har vidarutvecklat arbetet med personer i den patientgruppen och som lider av Post Traumatisk Stress Disorder (PTSD). Hon höll en två dagar lång workshop om den behandlingen med mängder av filmklipp från det kliniska, praktiska arbetet i rummet. Åhh, jag säger bara åhh så fruktansvärt att höra deras minnen, så otroligt sorgligt, så orättvist, så hemskt att det får/kan ske. Det griper tag i en skoningslöst när man får höra vilka livsöden som uppdagas och som ständigt plågar dessa personer med ofrivilliga minnen, flashbacks, mardrömmar, ständigt alarmläge osv. Samtidigt ger det oss hopp om att effektivt kunna hjälpa en plågad själ. Hon var där då OCH hon är här nu, och kan gå vidare efter en tuff behandling. Den dialektiken är för mig min hållhake, mitt ankare dvs. att både kunna vara där då och känna, visa empati i det svåraste känslor och upplevelser personen har och jämte det driva, styra det hela mot här och nu. Och i förlängningen, hur livet ska gå vidare med mindre lidande i ryggsäcken. Den sorg och den ilska som bubblar upp är mer verksam än den enorma rädsla och skam som oftast finns i lidande säcken.
