När hela livsresan från start fram till nu, varit fylld av motgångar, ibland fruktansvärda svårigheter och upplevda”misslyckanden” är rädslan och ledsenheten så otroligt befäst och tankeapparaten proppfull med ”det är inge idé”, ”jag orkar inte”, ”det är hopplöst”, ”jag är värdelös”. Ibland vänds det till ilska och attackerande tankar om andras fel. De ryggsäckar som vissa personer bär med sig, är fasansfulla när vi gemensamt dyker ner i dem och förstår smärtan de upplevt/upplever. Jag slås alltid av hur orättvist livet är, samtidigt är det utifrån det läget vi måste börja arbeta på den långa, långa resan mot ett bättre liv. Ett mantra jag ofta använder är ”du var där DÅ och du är HÄR nu”.
Första brottningskampen handlar om att bara våga vara stilla i, och acceptera att det är från det här läget jag måste starta min resa. Arbeta på att inte döma att det ser ut som det gör, just nu, våga se det precis så som det är. Det är vår utgångspukt, vår startpunkt för den resa vi ska ut på. Sen följer en viljans utmaning och det är att kraftfullt bestämma sig för, att lära nytt, lära sig nya färdigheter. Att träna och ta många små stapplande steg, ramla och ta sig upp igen, för att gradvis komma upp på vägen. Väl på vägen, våga se ett rimligt resmål mot ett värdigt liv.
Den här processen är bland det svåraste vi har att hantera både som resenär och som livsguide (behandlare). Och så oerhört fascinerande när resan börjar ta fart.
