Båda dessa beteendemönster är intressanta att fundera och reflektera kring. Vi vill alla på något sätt bli bekräftade, tillhöra och känna oss hyfsat trygga med att den/de andra på något sätt godkänner en. Men vi har sett eller kanske till och med varit där, eller är där i bekräftelsenarkomanins känslomässiga härjande, där det oftast inte blir någon lugn och ro. Antingen hävdar vi oss i en spinnande spiral av härligt rus och faller lite då och då pladask ner i en tomhet eller så anpassar vi oss och tar ansvar för den andres känslor så till den milda grad att vi helt glömmer av oss själva. Respekt och självrespekt är motpolen till denna bekräftelsetörst då vi står inför att både vara stilla med och lyssna på den andre vad den vill och behöver OCH vara stilla och lyssna på vad du vill och behöver samt få till ömsesidighetsdansen. Våga stå för det du vill, behöver och värderar som viktigt oberoende av vad den/de andra tycker. Det här är bland det svåraste vi har att lära oss och samtidigt är det en källa till en slags inre trygghet, då du inte blir beroende av andras tyckanden, gillanden, bekräftelser utan du slurpar i dig av det då och då samtidigt som du klarar av att ”inte vara omtyckt, inte få bekräftelse” i vissa situationer.