Somliga av oss är och kommer kanske alltid att vara sökare. Ett härligt tillstånd om man kan förlika sig med att den typen av mental nerv är en ständig följeslagare som obönhörligt kommer att dyka upp då och då. Med åren har en paradox blivit för handen, dvs. att jag kan vila tryggt i mitt oroliga/nyfikna sökande. Vissa av oss kanske rent av är födda med ett potential att vara nyfikna, oroliga, sökande och att vår utmaning är att lära oss hantera den, vårda den, utveckla den samtidigt som den andra sidan inte får glömmas av. Att lära sig att ”sitta still i båten”, inte alltid bejaka sökandet utan acceptera att inte veta, att inte pinna på, att kunna ha tråkigt, är en färdighet som även den behöver odlas.
Alla sökare där ute, vila tryggt i att acceptera att ni har ert sökande att hantera!
