kontakt






  1. Glad!

    När känner jag glädje? Vad kan få mig att känna allt ifrån små stråk av glädjestrimmor till att brista ut i bubblande skratt? Det är en värdefull känsla vi fått oss till dels. Den är värd att högprioriteras och att utforskas, då så många av oss lägger den åt sidan och låter andra känslor, tankar få styra vad vi både lägger märke till och vad vi gör.

    Ibland brukar jag ge mig själv en läxa att undersöka känslan glädje. När känner jag den? Vad kan trigga den? Var och hur känns den? Kan jag hitta nya, små saker som väcker den? Vad får jag för tankar när jag är glad? Hur blir mitt kroppsspråk när jag är glad?

    Ut på upptäcktsresa!













  2. Moonwalk

    Jag står på Mjölby tågstation och väntar på x2000 för resa hem till Stockholm. På andra sidan spåret sitter en 16-17 årig kille och väntar på bussen, mol alena. Rätt som det är hoppar han upp och kör lite moonwalk. Sen sätter han sig och väntar. Men rätt som det är hoppar han upp igen och dansar en träningsrunda. Så håller han på medan jag står där på andra sidan och iakttar honom. Han är ovetande om att han både förnöjer mig och att jag fick en fundering som följde med mig även när jag senare sitter på tåget och far iväg långt bort från denna korta scen. För dagen efter när jag traskar ner för Torsgatan mot en ny arbetsdag dyker moonwalksminnet och funderingen upp. Tänk om jag skulle lära mig moonwalk! Oj vad många nya steg jag måste få grepp om, och oj vad jag skulle behöva träna. Och har jag motivationen som skulle krävas. Nej, så klart att en 53 årig dam som jag varken är motiverad att kunna moonwalk och då ej kommer att varken ta reda på alla steg eller träna dessa.

    Varför funderar jag då fortfarande kring det här? Många gånger i arbetet med att få en person (annan eller mig själv) att börja ett förändringsarbete är det just dessa tre delar som behöver bli tydliga. 1. vad ska jag/du uppnå, vad är målet och varför är det viktigt 2. vad är det för steg, saker jag/du behöver kunna och kan jag/du, dem? 3. hur ska jag/du se till att vi tränar detta om och om igen.

    Så killen som dansa moonwalk har varit till stor nytta. Jag använder honom när jag försöker tydliggöra att all beteendeförändring kräver målfokus, motivation att kunna något, få ner det i små steg och sedan träna, träna, träna…













  3. Slemsäcksinflammation

    Det låter väl ”härligt”. Inte visste jag att jag har en massa slemsäckar och att de kan bli inflamerade och att det kan göra så ont när de är i uppror. Här sitter jag med benen rakt ut i min fåtölj som tack och lov har fotstöd. Det gör så infernaliskt ont i mitt knä om jag rör mig, böjer mig. Ja, jag har fått slemsäcksinflammation i höger knä. Blev idag tvungen att avboka de två handlendingsgrupperna jag skulle haft. Insåg i sista stund att det inte blivit bra varken för mig eller för dem om jag tagit taxi och stolpat mig in men inte kunnat sitta ordentligt och ojat mig då och då.

    Ska man göra lemonad av citroner kan jag få en oerhörd respekt och förståelse för de som går omkring med kronisk smärta. Jag vet att det här går över och det är samtidigt plågsamt i nuet när jag ibland till och med börjar gråta av att det gör så ont. Toa måste jag ju hasa mig till någon gång då och då. En annan fundering är den kring hur jag bäst ska behandla, hantera smärtsignalerna dvs. sitta still med benen rakt ut då gör det inte ont eller utsätta mig lite för att ändå röra mig även om det då gör fruktansvärt ont i början, men lättar lite, en aning ibland. Den här avvägningen förstår jag att många med smärta brottas med dagligen.

    Ska nu ta mig ur fotöljen och…ni kan ana ett starkt AJ…och en fortsatt balansakt av att lyssna på signalerna som säger ta det lugnt, sitt still, ta hand om dig OCH aktivera dig lite, en aning, acceptera smärtan.













  4. Trevlig tillställning

    SfKBT dvs. svenska föreningen för Kognitiv Beteendeterapi, en systerförening till BTF (Beteendeterapeutiska föreningen, där jag är medlem och tidigare varit ordförande i 2 år) har haft årsmöte och jag var inbjuden som talare. Fokus under årsmötet var känslor i KBT. Vilket är och var intressant att själv djupdyka i den kunskap och erfarenhet jag har av detta tema,  samt att höra andra göra samma sak fast utifrån deras horisont. Vi är en fascinerande art, vi människor. Vi har denna fantastiska förmåga att kunna reflektera kring vårt eget fungerande jämte att vi i många situationer är oerhört känslostyrda eller trosstyrda utan att vi vet om det. Det går så att säga på automatik och upplevs som självklart i många situationer från mitt perspektiv och blir då lite av en kullerbytta när man hör en annan person förklara och se det på ett lite annat sätt. Det kommer troligtvis alltid att vara så även om vi alla strävar mot ett vetenskapligt sätt att se på det vi gör.

    Det jag slogs utav är att vi ändå har lite olika infallsvinklar både utifrån teorier vi vilar vår analys och vår förståelse på,  samt vilka klientgrupper vi främst vänder oss till och arbetar med. Jag tog upp och pratade om begreppet ”känslofobi” utifrån att jag under lång tid arbetat med Dialektisk Beteendeterapi och då med personer som har svårt att hantera och reglera sina känslor vilket leder till kriser i relationer, i livet. Min kliniska kunskap och erfarenheter tillsammans med inlärningsteori ger mig ett redskap att både analysera och tillsammans med personen försöka förstå vad som händer i extremt snabba förlopp. Att vi som detektiver försöker bli observanta på förlopp där det finns en trigger, en stark känsloreaktion, tankar/övertygelser samt reaktioner i form av beteenden och som är förstärkta på något sätt. Min metafor är då att jämföra en spindelfobisk reaktion med att föra in tanken på att man är fobiskt rädd för att uppleva, erfara vissa känslor tex. att bli ledsen. Man är fobiskt rädd för att bli ledsen, den känslan är förknippad med ”farlig”, ”vågar inte släppa på”, ”kommer aldrig ta slut”, osv. vilket gör att man har mängder av subtila undvikande och kontrollbeteenden för att hålla den känslan borta. Här börjar arbetet med att gradvis närma sig och hantera de saker som triggar känslan av att bli ledsen. Det trixiga är att ibland är känslan av ledsen en signal du ska ha. Den talar om för dig att du ska stanna upp och ta det lite lugnt, reflektera, ta hand om dig, trösta dig själv eller få tröst. Iband triggas känslan av saker du har i din inlärningshistoria vilket medför att du behöver förstå varför den drar igång i just den situationen och utmaningen är att göra annorlunda, tvärtom mot vad du tidigare gjort om du vill bredda din beteenderepertoar. T ex. många kan ha svårt i nära, intima relationer och har svårt med flera beteenden som främjar en god nära relation.

    Som ni anar är jag inne på något som jag tycker är både oerhört viktigt, intressant och svårt. Att tillsammans med en annan person, som ger en tillstånd att få göra denna reflektions- och beteenderesa, där känslor och tankar arbetas med, är en förmån. Den här trevliga tillställningen jag blev bjuden till aktualiserade det här hos mig. Så tack sfKBT!













  5. Oväntad kommentar

    Skuttade över till Visby med fly från Bromma alldeles nyligen. Det var en manlig flygvärdinna/värd. I det här relativt lilla planet och som låter så det knappt går att prata med medresenären, lyckades jag ändå höra hur värden presenterade sig. Han sa vad han hette, vi kan kalla honom Kenny. Kenny fortsatte på ett självklart och tydligt sätt:  ”På den här flighten har vi kapten Kurt Kurtson och styrman Anna Anderson som ska HJÄLP MIG MED SKJUTSEN ÖVER TILL VISBY”. Wow, oj vad det fick flera av oss att haja till. Vad är vi vana vid vad gäller uttryckt hierarki?  Jag kunde inte undgå att fundera om en kvinna hade vågat ta den självklara platform som Kenny gjorde där och då.













  6. Diploma

    Ja, så heter intyg på danska. Nu har jag ett diploma som säger att jag deltagit två dagar i Köpenhamn och lyssnat och lärt av professor Marsha Linehan. Så här lite med distans är behållningen två delad. Den ena delen är upplevelsen hos mig, att hon kan det hon pratar om, det är inte bara ord utan det finns täckning där bakom, både teoretiskt och erfarenhetsmässigt, vilket gör att det dimper ner i mig med trovärdighet. Då öppnas alla mina nyfikenkanaler och jag tar in med hull och hår, för att först lite senare dra in den mer kritiska ådran jag ändå vill odla lite lagom mycket. Så klart att hon är en aning partisk. Är det inte fallet med alla stora, mäktiga, kunniga, ”troende”, vetenskaps personer? Hur vi än vrider och vänder på fakta, sanningar, antaganden är det alltid en viss del som är styrd av att personen investerat väldigt mycket i något som den sedan försvarar. Ja för all del, är det inte så för oss alla. Summan av kardemumman av denna del är att Marsha genom sitt engagemang och sin kunnighet gjorde att jag lyssnade nogsamt och i efterhand kunde föra in viss kritisk granskning.

    Den andra delen var värdet av det hon lyfte innehållsmässigt, där hon och forskningen är inne på att färdighetsdelen i Dialektisk beteendeterapi är en trolig potent och verksam variabel i det terapeutiska arbetet med personer med en omfattande problematik. Personligen tror jag att de är inne på helt rätt spår. I det kliniska arbetet kan jag inte nog trycka på hur effektivt det varit och är att både kunna färdigheterna samt lära ut färdigheterna till personer i alla möjliga mänskliga svårigheter.

    Ni anar att jag är nöjd med mitt diploma!













  7. En foajé i Köpenhamn

    Tågresa ner genom Svedala mot målet Köpenhamn. Ensam men ändå inte. Är så glad i mina rejäla hörlurar. Där kan jag sitta innesluten i ett musikrum bland alla mina medresenärer och inte störa. Sinéad O´Connor och Diana Krall samt Nina Simone har varit mina musikaliska vänner under resan. En helg att strosa runt i stan innan en konferens med Marsha Linehan tar vid i två dagar. En fröjd och en förmån att få göra det som mest av allt stillar och stimulerar min nyfikenhet. Komma till nya platser (även om inte Köpenhamn är nytt, är jag ensam här just nu och bara tar in) träffa vänner och kollegor (de kommer indroppandes under helgen) gå på konstmuseeum, titta på folk, sitta och fundera, och sedan lyssna och ta in Marshas kunskap. En toppnotering i min lista! Och konstigt nog kan en dov ton av melankoli kan slå till i dessa lägen vilket även det är något att ta fasta på. Så här sitter jag nu i en hotellfoajé på ett snofsigt hotell i Köpenhamn och böljar mellan att ha en härlig sprittande känsla av nyfikenhet, förväntan och en dust av melankoli som drar förbi i korta stråk. Livet så som det är för oss alla dvs. både ock!













  8. DBT- sammanhang

    Har idag träffat kollegor från Norge, Danmark och Sverige utifrån Dialektisk Beteendeterapi och hur vi ska värna om kvaliteén på den värdefulla terapiformen. Att befinna sig i ett sammanhang där alla har en gemensam nämnare,  genererar en värdefull samhörighetskänsla, samtidigt som det även under diskussioner tydliggör svårigheter. Det ger mig en injektion av motivation att lära mer. Svårigheterna består av att det i sig inte är enkelt att veta hur man effektivt, just värnar kvaliteé på hur en terapi lärs ut, och sedan utförs. Här har vi flera steg kvar innan vi vet vad och hur vi ska göra och sedan göra hyfsat lika. Vi har satt igång ett arbete och om vi förvaltar det väl, kan det bli något riktigt bra. DBT är en behandling, en terapiform som är viktig för en oerhört utsatt patientgrupp och som är en utmaning att lära sig och bli skicklig på. Det gör att vår träff idag sprider en härlig upplevelse av tillförsikt inom mig, och att jag är tacksam för alla dessa intresserade och driftiga kollegor.













  9. Att börja en lång, lång resa…

    När hela livsresan från start fram till nu, varit fylld av motgångar, ibland fruktansvärda svårigheter och upplevda”misslyckanden” är rädslan och ledsenheten så otroligt befäst och tankeapparaten proppfull med ”det är inge idé”, ”jag orkar inte”, ”det är hopplöst”, ”jag är värdelös”. Ibland vänds det till ilska och attackerande tankar om andras fel. De ryggsäckar som vissa personer bär med sig, är fasansfulla när vi gemensamt dyker ner i dem och förstår smärtan de upplevt/upplever. Jag slås alltid av hur orättvist livet är, samtidigt är det utifrån det läget vi måste börja arbeta på den långa, långa resan mot ett bättre liv. Ett mantra jag ofta använder är ”du var där DÅ och du är HÄR nu”.

    Första brottningskampen handlar om att bara våga vara stilla i, och acceptera att det är från det här läget jag måste starta min resa. Arbeta på att inte döma att det ser ut som det gör, just nu, våga se det precis så som det är. Det är vår utgångspukt, vår startpunkt för den resa vi ska ut på. Sen följer en viljans utmaning och det är att kraftfullt bestämma sig för,  att lära nytt, lära sig nya färdigheter. Att träna och ta många små stapplande steg, ramla och ta sig upp igen, för att gradvis komma upp på vägen. Väl på vägen, våga se ett rimligt resmål mot ett värdigt liv.

    Den här processen är bland det svåraste vi har att hantera både som resenär och som livsguide (behandlare). Och så oerhört fascinerande när resan börjar ta fart.













  10. Att bli bekräftad och värna självrespekt!

    Båda dessa beteendemönster är intressanta att fundera och reflektera kring. Vi vill alla på något sätt bli bekräftade, tillhöra och känna oss hyfsat trygga med att den/de andra på något sätt godkänner en. Men vi har sett eller kanske till och med varit där, eller är där i bekräftelsenarkomanins känslomässiga härjande, där det oftast inte blir någon lugn och ro. Antingen hävdar vi oss i en spinnande spiral av härligt rus och faller lite då och då pladask ner i en tomhet eller så anpassar vi oss och tar ansvar för den andres känslor så till den milda grad att vi helt glömmer av oss själva. Respekt och självrespekt är motpolen till denna bekräftelsetörst då vi står inför att både vara stilla med och lyssna på den andre vad den vill och behöver OCH vara stilla och lyssna på vad du vill och behöver samt få till ömsesidighetsdansen. Våga stå för det du vill,  behöver och värderar som viktigt oberoende av vad den/de andra tycker. Det här är bland det svåraste vi har att lära oss och samtidigt är det en källa till en slags inre trygghet, då du inte blir beroende av andras tyckanden, gillanden, bekräftelser utan du slurpar i dig av det då och då samtidigt som du klarar av att ”inte vara omtyckt, inte få bekräftelse” i vissa situationer.













  11. Sommarsemestern går mot sitt slut

    Nu drar det ihop sig. Tänk hur snabbt en sommarledighet passerar revy. Är den sedan fylld av olika upplevelser, möten, miljöer och både solsken och regn, ja till och med regn i massor (var i Skottland en vecka), har ledigheten varit som livet är dvs. både ock. Jag tror det är rätt bra att det är så. För lyckat, kan bli besvärligt att hantera när det tar slut, för misslyckat, kan vara svårt att känlsomässigt ta sig upp ur.

    KBT, DBT det jag arbetar med har under några veckor legat teoretiskt på viloläge men rent praktiskt är det alltid i aktion. En fråga som ofta dyker upp när man säger att man är psykolog är om man hela tiden analyserar andra och så är absolut inte fallet men för mig är det viktigt att ”walk the talk”. Viktigt att praktisera det jag lär ut till andra, vilket inte alltid är lätt och ändå oerhört viktigt för välbefinnandet och trovärdigheten. Livet är en resa där vi har ansvar för att hantera både det vi möter och det vi behöver planera och genomföra. Medresenärer, vi jobbar på att praktisera och ta ansvar för våra livsresor!













  12. Följer minneskonserten från Oslo på TV´n

    Gråter stilla, stilla, känner en vördnad inför hur de, våra kära grannar i Norge, möter denna ohyggliga händelse. Kanske även vi som land får hjälp av att följa och delta i deras sorgeprocess så som den just nu bara är framför våra ögon. Den kärlek,  öppenhet och sorg som genomsyrar hur de tar hand om varandra efter dådet är varmt och värdefullt där både sorg, gemenskap och värme får finnas, jämte den ilska och det fördömmande av det som gjorts som måste lyftas och ventileras.

    Efter en stund zappas det till en annan kanal, här där jag sitter och följer konserten. Och oj vilken kullerbytta det blir. Hur gör vi för att inte distraheras bort från det som kanske måste få vara kvar hos oss lite längre? Ibland blir jag rädd för att vi lever i en miljö där vi allt för lätt hoppar från det ena till det andra. Vi behöver var stilla, lyssna, respektera det som är för handen inte för snabbt fly bort samtidigt kunna ha både sorg, omtanke och ilska och glädje. Livet är både ock!













  13. Drama Dana

    Frustration! Jag vill så gärna lägga in en bild på Dana Alexis-Zeller och har nu försökt på alla sätt och vis men lyckas inte. Ska absolut ta hjälp, inser det, så här står vi då utan bild på denna härliga dam. Hon är drygt 70 år. Är/var skådespelare i NY och är nu främst dramapedagog och en skicklig sådan. Jag och min kollega JoAnne Dahl har varit hos henne två gånger och tagit dramlektioner. Fruktansvärt! ja både utvecklande och utmanande. Nu håller vi på att förbereda en workshop i NY med Dana som lärare. Varför då denna vinkling för en psykolog och psykoterapeut som jag är. Att gå utanför sin egen ”comfort zone” är i sig en utmaning och en utveckling, då vi vidgar vår erfarehet och vårt beteendregister. Jag tror det är enormt nyttigt för alla som arbetar med att förstå och påverka andra att på olika sätt vårda sig själv som redskap, finslipa om du så vill. Det finns även starka inslag av att träna upp närvaro, att vara genuin i ditt agerande, vilket hon är duktig på att ”promta” fram hos en. Och närvaro så att den känns, upplevs är en kvalitetsdel i allt behandlingsarbete. När hon får en att agera, ja göra och betee sig utifrån en karaktär som jag själv inte är så van vid händer något märkligt. Det triggar igång känslor som är intressanta och värdefulla för en behandlare att både förstå och erfara. Då vi ska vara öppna för alla de värdfulla männsikor vi möter i vårt fantastiskt spännande arbete.













  14. Cyklandes genom sommarstockholm

    Lugnt trampandes på min gamla damcykel blandas en härlig kompott inom mig, när jag tar mig från Vasastan till Södermalm. Varm luft, glada, svettiga turister, vackra Stockholms vyer mixas med tankar om ditt och datt. En sån där tanke som spann på en stund handlade om ömsesidighet och respekt. När i en relation känner man den där värdefulla upplevelsen av en ömsesidighet? När i en relation känner man den där värdefulla upplevelsen av att vara respekterad? Vilka ”danssteg” är de viktiga i relationsdansen för att de här två känslolägena ska uppstå? Oerhört intressant att försöka få ner det till beteenden och svårt att riktigt nogsamt ringa in. Men jag tror jag har en bra början. Den ska jag fortsätta odla och undersöka för att återkomma med i ordform. Vi fortsätter försöka upptäcka vilka danssteg du gör, den andre gör när vi får till en ömsesidighet i en relation och när vi visar respekt samt upplever oss respekterade. Vi samlar data!













  15. Kaos och ordning!

    Sitter i soffan hemma och undrar om jag ska orka reda i ett lite mindre kaos som tornar upp på skilda plättar i mitt hem. Har alldeles nyligen varit gäst först hos en vän med än mindre ordning än vad jag lyckas ställa till med och sedan hos en annan vän med en fantastisk förmåga att hålla ordning. Båda hemmen präglas av en härlig gästfrihet vilket måste vara det viktigaste och jag har lätt att anpassa mig vilket även det är en fördel. Men det är spännande att tänka kring hur man/jag kan hitta en för mig optimal balans mellan att disiplinera mig och hålla ordning, hålla en plan och samtidigt släppa kontroll och göra det som är lätt, roligt, kreativt för stunden. Vi är olika och vi måste få vara det, samtidigt har vi våra svagheter som vi behöver se och arbeta på att bli aningen lite bättre på. Jag ska träna mig i att hålla mer ordning. Nu sätter jag igång.













  16. Naturens under

    Saker man hört hur många gånger som helst, tyckt att de låter bra när man hör dem,  får en helt annan dimension när upplevelsen bara är där i full blomning. Där är jag nu. Naturen gör under, naturen ger återhämntning och en slags frid lägger sig i gradvisa sjok. Jag sitter i en lånad stuga med Dalälven i sakta rörelse en liten bit framför. En grönskande landtunga som hyser en skock gotlandsfår skjuter ut som en lång tarm innan älven tar vid där bakom. Vackert, vackert, vackert!













  17. Fylla år

    Nu har siffermängden ökat med en ”tung” siffra,  det är hela 53 år som gäller, när någon frågar. Det låter värre än vad det är. Och onekligen oundvikligt. Efter att ha firat dagen med att sitta still ute i kustbandet och målat av en fiskebod i akvarell som jag blev väldigt nöjd med, samt efter det träffat nya trevliga männsikor känns dagen helt fullbordad. Det är något med att försöka fånga dagen, fånga ögonblick, vara förnöjsam. Oj vad det kan låta käckt men om ni hade sett mig igår, när det osade av ilska och besvikelse över något andra gjort och som jag inte kunde/kan göra något åt är det ju tur att den här dagen haft en annan ton.













  18. Varm, kall

    Sitter här i en stuga med en sprakande brasa mitt i sommaren och mjuk behaglig jazz i bakgrunden. Ska på målarkurs i morgon och är på plats i denna natursköna miljö där det hela går av stapeln. Det är kallt utanför, ja riktigt kallt och vilken kontrast från igår då värmen i Stockholm var bastulik. Fick bara en tanke kring hur jag lätt hamnar i att naivt tro att så här kommer det fortsätta vara när jag är i något. Jag är då inte en person som går ut och kollar vädret som så många andra, nu med alla möjligheter vi har. Min packning av kläder är inte i enlighet med vädret utanför pga detta. Har lärt mig att man tager vad man haver, det får bli lager på lager. Associerar iväg: gör vi inte liknande med känlsor, att vi utgår från att så här kommer det ALLTID att vara och kännas. Hoppar jag bara en lite bit ifrån vet jag att känslor kommer och går precis som varmt och kallt. Glad, ledsen, arg, besviken, nyfiken, intresserad, rädd ja känslor de kommer och de går om vi inte eldar på dem med för mycket tankevätska.













  19. Vaknar tidigt…

    Trots semester, i en lugn sörmlänsk miljö vaknar jag tidigt och kan inte stänga av tankeapparaten som drar igång direkt, i en lite sömndruken vändning i sängen. Här befinner jag mig helt plötsligt frenetiskt arbetande med mental problemlösning klockan 5 på morgonen. Kroppen går sakta upp i ett alarmläge och dår, då är vilan, återhämtningen långt borta. Efter att nu suttit och skrivit ner, specat upp problemet i alla de små steg som behöver tas och sedan lämnat över det till den personen som har ansvar för att utföra,  ska jag lägga min uppmärksamhet på lugnet och nuet här ute i den för mig ovana lantliga miljön. Som ni anar behöver jag nog påminna mig gång på gång om att just göra det dvs. inte fortsätta oroa- problemlösa- låta CD-skivan snurra på där upp i huvudet utan sätta på stoppknappen och föra mig åter till här och just nu och det som är för handen.

    Spikslag ekar, en såg drar sin vals, några mansröster hörs då och då, fåglarna sjunger olika verser. En gråvit himmel, sval luft, dofter drar förbi och just nu stack solen igenom lite svagt. Här just NU!













  20. intresse, intresserad

    Sitter här i ett ljuvligt grönsprakande, böljande och fridfullt landskap.  Jag är fortfarande uppe i ett inre arbetstempo, även om en lång ledighet ligger framför. Lugnet och återhämtningen kommer små smygande om jag bara stannar upp och dimper ner. Vilket jag får påminna mig om då och då.

    En gammal traktor kör förbi med ett skraltigt hösläp och där i sitter en hoper unga glada ”damer” om så där 7-8 år. Efter kommer en rad om 8 hästar. Varje hästekipage består av en lite äldre ung ”dam” och den utvalda eller tilldelade hästen. Grannen här ute har ridskola och just nu ridläger, om ni undrar. De är alla på väg till ridplanen/arenan eller vad det nu kan heta. Ni anar att jag aldrig varit en ridtjej själv. Det här kan vara snudd på himmelriket för dessa, som sagt, unga ”damer”. Att få vara tillsammans och djupdyka i att sköta hästar, rida dem, lär känna dem, lära sig att bli en ännu skickligare ryttare.

    Här kommer min rubrik in. Det är så oerhört intressant med hur vi kan bli intresserade av något.  Hur aktiva vi blir, hur uppslukade och glada vi är när vi håller på med aktiviter kopplade till intresset. En total närvaro och ett deltagande i aktiviteten är för handen. Samtidigt är det individuellt, det går inte att tvinga fram ett genuint intresse hos någon annan.  Ibland kan vi vara lite svår väckta och behöva draghjälp eller pressa oss själva med en dos självdisiplin för att se om intresset kan slå rot. Börjar det växa är intresset i sig själv- gödslande, själv- närande, för vi blir nyfikna och aktiva.  Visst är det intressant!  Vad är DU intresserad av?













  21. Midsommar dyningar

    Så vi håller på! Förväntningar byggs upp, bilder av hur det ska se ut och vara, ideal som vi någon gång snuddat vid ska införlivas. Sen är vi där mitt i det hela, och missar ibland nästan att hinna med att uppleva de efterlängtade känslolägena. Men guldvärt när vi fångar dem. Vissa gånger blir det något helt annat än vad vi tänkt oss. Sånt är livet! Både ock samt det blir som det blir. Om vi kunde vila i det en aning vore pressen och stressen en aning mildare inom oss. Så här i midsommarfirandets efterdyningar.













  22. Sköter mig inte

    Så kan det surra inom mig när jag då och då blir påmind om att ”alla” är uppdaterade, uppladdade och meddelsamma på det ena mediet efter det andra. Jag får väl erkänna att jag är lite senfärdig och att jag kanske till och med ska stå för det. Det var länge sedan jag skrev något här, därav rubriken.

    Tänkte dock delge en härlig upplevelse jag hade idag. En grå morgon, en helt ledig dag mitt i veckan (vilket oerhört sällan händer) impulsen är att sitta kvar i soffan, sippa på kaffe, läsa tidningen, bara dega. Men efter en stund bestämmer jag mig för att ta en stilla jogg runt halva Kungsholmen. På med rejäla doningar då det är rätt råkallt ute. Tar på mig mina nya runda rejäla hörlurar som jag kopplar till min I-phone (känner mig nu som om jag är lite på gång att hänga med i de morderna svängarna) ploppar fram så jag kan lyssna på Spanarna på P1 på prodcasten (och känner mig ännu mer som om jag hänger med i cybervärlden). Sen följer en härlig runda där jag småleende struttar fram lyssnande på deras spaningar som jag tycker är kanoroliga, mitt i prick på många sätt och oerhört underhållande. Ett program räcker precis lagom för den sträcka jag orkar med i den takt jag för tillfället befinner mig i. Jag kan klart rekommendera att om du har trist, om du har lust att skratta/småle, om du har lust att tänka till, ta då en lyssning på något av programmen, det finns massor att välja på.













  23. ”Vad ska jag bli när jag blir stor”

    En mening jag hört framsuckad av min nu gamle far. Under hela min uppväxt har den högt uttalats och återkommit som ett litet mantra. Konstigt men meningen har liksom inplanterats även i mig och jag märker att den då och då poppar upp i olika livsskeenden.  Ännu mer kanske den präglar min inställning till livet dvs. att man aldrig är klar, man når aldrig målet utan det finns alltid något att fundera över att söka vidare kring… För mig ligger en nyfikenhet som baston, medan den lika gärna kan osa av besvikelse eller ambivalens. Vi anar då att andemeningen får det enkla uttalandet att ljuda olika med eller för olika personer. Pröva får du se! Vilken klanton slår an i dig?
    Vad jag ska bli när jag blir STOR, det återstår en spännande upptäcktsresa att utröna som jag hoppas får ta många många år!













  24. KBT, DBT, ACT…

    Ja, fasligt vad mycket olika bokstavskombinationer vi har bara inom det område jag arbetar och rör mig i. Och jag förstår att det inte är lätt för den oinvigde att förstå dels vad bokstäverna står för och dels vad skillnade i innehåll innebär för individen.

    Det är lite som i övriga världen där mer och mer val dyker upp i våra liv. Och mer och mer behov hos individer/forskare av att tydliggöra och utveckla sin tolkning av teori och i förlängning metod. Men vad förenar, vad är gemensamma nämnare? KBT är ett samlingsnamn för kognitiv beteendeterapi där huvud fokus ligger på evidensbaserad behandlingsmodeller för olika diagnoser. Samtidigt inom KBT Kognitiv beteendeterapi finns lite olika teoretiska grundantaganden som behandlare mer eller mindre vilar på. En stor och viktig teoretisk utgångspunkt som många använder i analysarbetet är inlärningsteori, dvs. att vi människor påverkar och påverkas i den miljö, i den situation vi är i. Utifrån vår inlärningshistoria reagarar och agerar vi på de saker vi möter. En annan modell är den kognitiva modellen som använder sig av en fallformulering där stort fokus läggs på hur en person tänker och tolkar en situation och där antagandet är att vi feltolkar i vissa situationer.

    Går vi vidare till DBT Dialektisk beteendeterapi så bygger den behandlingen starkt på inlärningsteori och ett ständigt kartläggande av vad som händer i specifika situationer där ett problembeteende är för handen. Samtidigt lägger man i DBT stort fokus på att förstå och lära personen hantera sina känslor. Även att lära ut färdigheter är en stor del i DBT som behandling. Man utgår från att många personer inte vet, kan, vågar göra vissa saker och därmed behöver en nogsam inlärning.

    ACT Acceptans and Comittment Therapy lägger stor vikt vid verbalt beteende och då utifrån funktion, snarare än innehåll så som det arbetats med i sedvanliga kognitiva terapier. Teorin är även här inlärningsteori samt ett extra fokus på som jag nämnde här ovan på vårt språkande både det inre och det yttre.

    En kort reflektion kring vår bokstavsflora inom KBT världen.













  25. Våga, bli expert på att våga

    Det är inte mycket jag kan och vågar säga att jag är expert på. Det finns alltid massa förevändningar inom mig att inte förhäva mig, att det finns hur många som helst vilka är bättre osv. Tyvärr göra vi kanske på det sättet lite för ofta dvs att vi jämför och värderar, blir försiktiga. Det finns de som hamnar i att bre på mer än vad som är sant, vilket inte det heller är speciellt trovärdigt i längden. Ska jag nu stanna upp och komma till det jag ville få fram här idag. Jag är expert på att våga och det är en expertis jag klart kan rekommendera. Och jag vågar stå för det.

    Jag har haft 6 lektioner i drama av en känd skådespelare/dramapedagog som vanligtvis bor i NY men just nu befinner sig i Mexico, Puerto Vallarta. Så därför befinner jag mig i denna härliga, varma, soliga stad med havets stora vågor slående mot stranden i ett ständigt dånande. Att ta dramalektioner var fantastiskt utvecklande och här kommer vågandet in, oj vad jag var nervös, hämmad och undrade vad jag givit mig in på. Men under lektionerna blev det mer och mer uppenbart att jag gjort rätt när jag vågade hoppa på det här. Det är i skarpa lägen vi lär oss. Jag kan starkt rekommendera att våga bli expert på att våga.













  26. ”all the lonely people, where do they all come from”

    Den här melodislingan och den textraden poppar då och då upp inom mig. Den gamla kära Beatels låten och just den slingan grabbar tag om mig på ett speciellt sätt. Den fyller mig med en förunderlig känsla av vemod och samtidigt förtröstan, ja en stilla fridfullhet inför livet. Konstigt att den har en sån effekt på mig. Jag sitter på en stor flygplats i Canada, staden vaknar utanför de stora, höga fönstren, det är ett lugnt tempo på människorna i den stora vänthallen. Livet liksom flyter på. Här sitter ensamma männsikor, här är familjer på väg, andra sitter i grupper där det inte går att veta hur de hänger ihop. En man står och putsar fönstren och har börjat jobba tidigt då klockan bara är halv 8 på morgonen.

    Jag är på väg, även det är ett läge jag trivs med att vara i. En slags kreativitet pyr och puttrar på i mitt inre systemet. Närvaron, deltagandet är stundtals på topp och då i ett utforskande läge. Jag brukar säga och tänka att ”nyfikenglasögonen” är på. Jag känner mig både ensam och tillhörande, både ock. Nog ett av människans dilemman, att vi böljar mellan dessa upplevelser: Ensamhet – samhörighet.

    Nu har det ljusnat utanför fönstret. Snart ska jag in i en sån där plåtlåda igen, för nästa luftskutt. Ja, ”….all the lonely people where do they all come from….”













  27. Bokslut…

    …ja det måste man göra då och då och inom olika områden. I dessa tider kan det passa bra på flera sätt. Inte alltid det lättaste att våga se och ta in vad ”boken” resulterade i, nu när man sitter och ser tillbaka. Massa värdefulla, utvecklande och härligt roliga erfarenheter som livsresan lagt till det gånga årets bokkapitel. Sen är det oundvikligt att bli varse vissa svåra, tuffa och mer smärtsamma upplevelser och händelser, de är där. Viktigt att inte blunda för dem.  Även dessa kan bli utvecklande om de får smältas och gnuggas i en lagom lång process.













  28. Vi klurar kring det här…

    Att få feedback på något man gör men ej är medveten om, kan vara både värdefullt och besvärligt. Jag fick nyligen höra av en person att hon använde en mening jag ofta säger och hon tyckte den fungerade bra i sitt arbete med männsikor. – ” vi klurar kring det här” är något jag rätt ofta säger för att få till en delaktighet i en situation. När hon sa det blev jag påmind om vad en viktig person nämde i ett tacktal, – ” nu måste jag tänka högt” var en annan mening som pluppa ur mig  i situationer där jag behövde samla både mig själv och gruppen av männsikor jag ledde. Det här sättet att göra och säga i vissa situationer har kommit väldigt automatiskt. Men i och med feedbacken kan jag nu ibland bli medveten om att jag gör och säger så här. Jag har då märkt att jag blir lite för upptagen av mig själv och vobblar till. Det blir inte lika bekvämt en kort stund. Intressant eller hur. Lika dant var det när en person så gulligt framförde att den tyckte om att jag använder mina händer rätt mycket när jag pratar och att det blev effektfullt. Jag blev glad först och sedan blev jag väldigt medveten om något jag inte uppmärksammat alls tidigare. Helt plötsligt la jag märke till  när armarna åkte upp i vädret och viftade runt. Lite fniss och en upplevelse av att jag var tillgjord ja rent ut sagt lite dömde av mig själv, dök plötsligt upp. Den här besvärliga sidan av att få positiv feedback lägger sig snart. Och min fundering är om inte den mer genuina automatiska är att föredra än den mer medvetna. Självupptagenheten kan vara min huvudpoäng här,  dvs. att släppa taget om den relativt snabbt. Sätta på sig nyfikenglasögonen och rikta uppmärksamheten utåt. Fokus utåt istället för innåt.  Samtidigt när vi lär oss något nytt behöver vi till viss del vara självmedvetna. Summan av kardemumman: kanske både ock är viktigt. Att kunna skifta fokus för var vår uppmärksamhet är, blir utmaningen som vi får fortsätta träna oss i.













  29. Påverka

    Vaknar mitt i natten och hjärnan är aktivt som ett flipperspel i full aktion. Kulan/tanken studsar mot än den ena än den andra träffen och ger effektfull utdelning. Nu har jag inte blivit manisk utan jetlaggad och i total oordning sömnmässigt efter hemresa från San Fransisco. Jag inser efter en stund att här är ingen idé att försöka lugna systemet utan det är bara att gå upp. Då kan jag ju passa på att sätta mig här och fundera högt kring vad jag tog med mig från konfrensen.

    Att påverka, att lära sig var temat jag tog med mig både kunskapsmässigt och beteendemässigt från 44th Annual ABCT Convention. Att själv lära sig att kunna reflektera över vad som försiggår känslomässigt, tankemässigt, beteendemässigt i en given situation, för att där efter kunna göra annorlunda ser ut att vara en nyckel till effektivt inlärning.  Dvs. ökade förädigheter i självreflektion är tillgagn för de som vill påverka och lära nytt. Och detta för oss som art, med andra ord inte bara för de som har en psykisk diagnos utan för oss som männsikor. När det handlar om medveten nyinlärning för en individ. Annars dansar vi på, som vi alla vet,  utifrån vår tidigare inlärningshistoria. Samt det som nu förstärker att vi fortsätter göra det vi nu gör, det bara puttrar på utan att vi reflekterar över det. Vill vi påverka, förändra, lära nytt innebär det nästa alltid en medveten utmaning som oftas till viss del kan smärta, vara obehaglig innan målet uppnås.

    Efter en vecka med intryck och stimulans på många olika sätt är det skönt att sitta här i kalla, just nu gråa och mörka Sverige och bara vara. Flipper kulan har åkt ner i lugnt läge!













  30. En stilla reflektion

    Hur orättvist livet ändå är, och samtidigt blir det ”min” uppgift att ta ansvar för mitt. Med mitt menar jag mina känslor, de är där, mina tankar, de kommer och jag eldar på dem i mellan åt, mina värderingar som jag är mer eller mindre medveten om , och mitt agerande, det som syns och märks. Vi kan inte få och ha total rättvisa men vi kan göra saker, försöka förhålla oss, mot rättvisa. Det är en värdering vi kan ha. På samma sätt måste jag acceptera att livet är orättvist.
    Denna fundering kommer efter att idag haft en fantastisk dag uppe i Napa Valley. Efter det en god middag på sushi restaurang där vi lämnade hälften av maten på våra tallrikar, då mättnaden slog till rätt snabbt. Vi sa då båda, att egentligen skulle vi ta med oss resterna och ge till dem vi ser här på gatorna letande efter matrester, dricka att få i sig och burkar att få pengar för i soptunnorna.

    Livet är orättvist OCH vi behöver vara rättvisa mot oss själva OCH mot andra (så gott vi kan) det är min syn på självrespekt.

    Det här tål att tänkas vidare kring…













  31. San Fransisco

    Solen skiner, det är sommarvarmt, en stad med trevlig atmosfär omger mig. Men mitt i den vackra omgivningen med sina branta backar, pittoreska ”cable cars” som gnisslar fram på skenorma i backarna, vattnet som omgärdar stadskärnan och en tillsynes välordnad stad möts vi av personer som går och leter i papperskorgarna och äter resterna, tar drickaslumparna för att överleva. Det får mig så in i hjärteroten att lida, grubbla över oss människor. En kort stund. Sen är det rätt sorgligt och ärligt att behöva erkänna att livet tuffsar vidare och då är upptagenheten någon annan stans.

    Här på ABCT´s 44th annual conference ges en suverän möjlighet att lära nytt, få inspiration. Möta samt lyssna på kunniga och trevliga kollegor är inte fy skam.

    Men igår var en höjdpunkt Chinatown där vi av en slump hamnade i att dricka te inne i en butik. En ung kinesiska serverade oss tekopp efter tekopp med olika sorters te. Teet serverades i små koppar stora som äggkoppar. Hennes utsagor om teerna var att de hjälpte mot alla möjliga fyiska och psykiska svårigheter. I stunden rätt tilltalande att tro på, men….När vi strosade vidare efter denna andaktiga testund, två relativt oplanerade och aningen impulsiva damer, hamnade vi åter igen av en slump inne på en fotmassage salong. Två kinesiska herrar knådade våra fötter och vader och oj vad det gjorde ont i mellanåt samt mmm …vad skönt det var då och då. Skönt att upptäcka och vara nyfiken samt se vad som händer. Livet är en resa, en process som vi ibland kanske har nytta utav att inte alltför mycket planera, organisera. Eller hur !?













  32. Saltapinnar – njuta

    Sitter och mumsar i mig saltapinnar. Guu vad gott! Intressant att bli medveten om hur svårt det är att motstå något när suget och impulsen finns där och pockar på och argumentationen att ta några, är ihärdig:  ”ja ta några, ja visst ska du! ”. När jag egentiligen hade tänkt mig att inte äta mer.

    När jag nu gett efter för impulsen och fullt ut gått loss på pinnarna är det lika bra att njuta. Njuta är en underskattad färdighet. Det handlar om att bara vara i nuet och ta in med sinnena 100%. Jag har nu fått i mig rätt många pinnar . Det lite bittra saltet finns i munnen och uppskattas, knaprigheten som både känns och låter i huvudet när jag tuggar i mig dem,  ja de små pinnarna var extra goda idag.

    Pröva att njuta fullt ut en kort stund. Ta in med sinnena fullt ut!













  33. CD – skivan har hakat upp sig!

    Ni känner igen det. Ja, de flesta har varit med om det mer eller mindre frekvent. Att samma tankar mal om och om igen och du lyckas inte få tyst på den mentala skivan. Någonstans finns en önskan om att den ska hoppa vidare och gå vidare men så är nästan aldrig fallet. Ja, jag pratar om orostankar- ältandetankar- grubbel- dömandetankar när de är som värst, intensivast. De kan hålla en vaken timme efter timme. De kan uppta ens uppmärksamhet så till den milda grad att vi missar vad som faktiskt är för handen. Det konstiga är att vi inte drar några slutsatser av att detta malande, hackande bara fortsätter. Vi märker inte att skivan inte ger någon skön sång, den genererar inte något vi mår bra av,  utan snarare är det en tyngande klagovisa.

    Dilemmat är att vi tror vi jobbar på att få kontroll. Vi tror vi problemlöser. Vi tror vi är beredda på att hantera och parera faror. Vi befinner oss i ett mentalt alarmläge.  Samtidigt håller vi oftast undan den värsta känsloreaktionen, genom att mentalt trampa vatten (den mentala skivan som hakat upp sig).
    Släpp kontrollen! Dimp ner i magen, i kroppen, var stilla en kort stund och se hur det är. Här har vi alla mycket att lära.













  34. Tillfredställelse

    Nu var det länge sedan jag var ute här och skrev. Egentligen är jag nog inte skapt för att vara ute så här, och vara uppdaterad, på alla håll och kanter, som nu förtiden verkar förväntas av oss. Jag kan ibland känna det som om jag ständigt kommer springande efter alla andra som redan gått i mål. Skam den som ger sig, och ”good enough” är ett mantra jag ofta mumlar till mig själv. Som beteendeterapeut vet jag,  att lära sig nya beteenden kräver medvetenhet och träning om det ska sätta sig, främst när det är något som upplevs som stressande. Ja all denna cybermedvetenhet är något jag blir aningen stressad över, och inser samtidigt att jag behöver försöka hänga med.

    Sitter här hemma med tända ljus, mysighetskänslan är fullständig,  mörkt och lite blåsigt ute, och Diana Krall sjunger mjukt  i bakgrunden. Min son och hans flickvän har precis lämnat mig efter en trevligt middagsstund vi haft tillsammans. Jag känner mig nöjd, tillfreds, en bra och värdefull dag börjar gå mot sitt slut. Livet är spännande, en ständigt utmaning, är något jag slås av, här och nu.  I morse vaknade jag efter en orolig natt och kände ett slags missmod, och missmodet höll i sig en bra bit in på förmiddagen. OCH nu sitter jag här och upplever att jag är tillfredställd. Nyttigt att se detta att livet går upp och ner och samtidigt är det nog så det ska vara. Livet är både och…













  35. Frid

    Frid, ja ”frid vara med er”. Så sa man ofta i den miljö jag växte upp. Under flera år var det förknippat med en töntstämpel i min sinnevärld, jag till och med ett förakt. Men begreppet har på senare år fått en ny association och väcker nu ett milt och varmt småleende i hela mig. Frid står nu för ett tillstånd av totalt lugn och acceptans, och ofta men inte alltid efter en tid av turbulens. Livsresan erbjuder en berg- och dalbanan, som jag då och då hakar på och åker med i.  Jag åker känslomässigt och tankemässigt och kanske till och med göra- mässigt hit och dit och ibland i ett fasligt tempo.  Ibland infinner sig ett läge där jag kan stoppa mig själv, stanna upp och släppa kontrollen och bara vara stilla. DET ÄR SOM DET ÄR! Där då,  kan den där härliga upplevelsen av FRID infinna sig.

    Frid vara med er!













  36. Självdisiplin

    Självdisiplin är ett intressant beteende, som både kan överanvändas och underanvändas. Idealet är precis som i många situationer ett balanserat användande, ett insiktsfullt användande. Men hur lätt är det på en skala? Beteendet som du disiplinerar dig kring är alltid i relation till en uttalad utsago, så som ett mål du önskar uppnå, eller en värdering du försöker agera i enlighet med. Självdisiplinerat beteende kan inte vara styrt helt utav känslor- lust utan du gör det du gör oberoende av tillfälligt känsloläge, och du gör det för att du har en mer långsiktigt vinst i sikte. Antingen ett mål du vill uppnå eller ett långsiktigt värde du vill stå för och då agera efter. När kan man tex se att det överanvänds? Ett exempel är de personer som känner en press och en rädsla för att inte prestera perfekt. De styrs av en rädsla att inte duga, få vara med, bli bortvalda, men det som präglar deras tillvaro är en ständig självdisiplin kring att agera så perfekt de någonsin kan och målet är att vara/prestera perfekt. Vilket är ett förrädiskt mål då ingen kan prestera perfekt jämt. De kämpar i ständig motvind samtidigt som de ofta blir väldigt förstärkta av omgivningen för sina prestera beteenden i stunden. Vi kan förstå hur svårt det blir att vara utan uppskattningen från omgivningen, vilket det skulle innebära om man skulle våga släppa på självdisiplinen och göra saker lite mer lust- och positivt känslostyrt. Vi har motsatsen de personer som låter lust- och känslor styra väldigt ofta, vilket gör att de ofta hamnar i krissituationer i livet, de får ingen ordning utan får svårt med struktur, rutiner, och även då att nå långsiktiga mål och värden. Nu är det inte alltid så här kategoriskt utan vi alla kan, om vi vågar titta lite närmare på oss själva, se att i vissa situationer har vi en rätt effektiv självdisiplin, i andra situationer blir vi rätt rejält känslostyrda. Ibland är vi otränade i att förstå oss själva i de lägen där det är väldigt viktigt att stanna upp och lyssna på vad som triggade igång känslan, och hur vi ska förhålla oss till impulsen vi har att agera. Här kommer arbetet med självinsikt in, det är en resa med dig själv du kan behöva göra. Lära känna dig själv, bli mer observant på ditt eget reagerande och agerande.













  37. En parantes

    Efter en lite pratstund med en vän, där vi båda suckat lite över att den här semestern inte (än) givit oss den där vilsamma upplevelsen av att vara riktigt avkopplad, nedkopplad ja till och med urkopplad. Vi insåg att vi nog får sätt en parantes om den här semestern och sedan lägga den åt sidan, just som en parantessemester. Den vilsamma upplevelsen infinner sig inte och till viss del är det jag som får skylla mig själv. Den andra delen rår jag inte över utan är mer av ett återkommande  acceptansavvägande jag får lov att brottas med. Att ändå tänka att ”den här sommaren/semester sätter jag en parantes runt”, hjälper mig just nu att både acceptera att, det är som det är, och att se ett hopp om en mer vilsam sommar/semester- upplevelse nästa år.













  38. Ledsen

    En känsloton som dallrar i kroppen likt klangen av en kyrkklocka, den där vibbrerande efterklangen efter att pendeln slagit mot klockväggen. Saker händer där ute i livet som slår till i vår klockvägg och sätter igång en vibbrerande ledsenhetsklang. Den känns rent fysiskt i hela kroppen om vi är stilla och uppmärksamma. Ansiktets alla muskler blir slappa och drar sig neråt, kroppen vill gärna sjunka ihop lite och i bröst/mage drar det ihop sig. Ja, det är något vackert och vänligt om jag/vi lyckas vara stilla med vår ledsenhet, ja kanske sorg. Den är inte farlig och den är inte fel. Pendeln har slagit och efterklangen är där. Låt den vara där en stund och våga se vad pendelslaget handlade om denna gång. Våga vara närvarande i efterklangen en stund. Det här är en del av livet.













  39. En liten balkong

    Jag har världens minsta balkong. Det kanske är en överdrift åt båda hållen. Världens minsta, vem vet det kanske finns mindre och vem vet den kanske inte ens kan kallas balkong, ”min lilla balkong”. Jag är ändå väldigt nöjd med den utstickande yta jag har utanför två innåtvändade dörrar. Den lilla ytan är fylld med krukor i azurblått och grå metall. Det prunkade vackert när blommorna var nyinköpta, nu kämpar jag med att få dem att överleva värmen, de stekande, brännande solstrålarna. Har precis klippt bort allt det torra och vattnat min blomsterprakt på min lilla utstickande yta och känner mig rätt tillfreds. Blomsterprakten kanske inte längre kan kallas prakt men den överlever och plantorna ser lite svagt nedsatta ut jämfört med när jag köpte dem, och den första tiden där efter. Sitter här och tänker att är inte livet lite likt denna process. Allt är i förändring, trots att vi oftast inte vill inse det. Livet är aldrig helt stabilt och konstant. Vinner vi inte rätt mycket på att acceptera att det är livets gång och samtidigt arbeta på att ta hand om de förutsättningar jag har just nu, på bästa sätt.













  40. Olika behov

    Där står man i en relationssituation och inser att vi har helt olika behov. Vem har rätt och vem har fel? Troligtvis ingen. Dilemmat vi står inför är att å ena sidan förstå den andres perspektiv. Vi kanske till och med ska aningen välvilligt uttrycka vad vi ser och förstår  (oftast kommer här en mer automatisk och ilskestyrd kommentar från de flesta av oss). Å andra sidan behöver vi vara lyhörda mot oss själva och stå upp för vad vi behöver och vad vi vill. Anpassning och maktbeteenden är i ständig rörelse i relationer och för det mesta är vi inte varse denna snabbfotade dans. Det går så himla fort och vi har lärt oss ta stegen utan att vi tänker på dem. Ja man kan säga att vi är som riktiga proffsdansare. Tänk om jag ska lära mig en ny dans, oj vad det kräver uppmärksamhet och bestämdhet. Att vara så där riktigt ärlig mot sig själv,  är en riktig utmaning, du behöver stanna upp och lyssna på vad som försiggår inom dig och sätta det i relation till det som sker i miljön runt i kring dig. Att vara lika ärlig och respektfull mot den andre är även det en djupdykarövning för de flesta av oss. Något vi inte är vana vid att göra och det kräver ansträngning. Sen vet vi alla att ibland vill vi inte vara den där förståndiga typen utan låta känsloorkanen dra fram utan en tanke på konskekvenserna. Men min slut kläm blir:  Vi är varandras miljö! Det behöver vi ta på allvar.













  41. Rast – lös

    Kan du känna igen den inre turbulensen som far runt i dig och som vi har behäftat med etiketten rastlös. Ett tillstånd jag är mycket välbekant med och som jag vet många är. Vid två tillfällen här nyligen hade jag berikande samtal kring detta tillstånd (som är både emotionellt och mentalt samt rent fysiskt). Vid det ena samtalet sa en vis person ”har du tänkt på att rastlös består av två rätt trevliga ord RAST och LÖS”. Och det är ju så sant. Rast är trevligt och att vara lös kan i och för sig vara rätt trevligt det med. Sen träffade jag nästa visa person och hon sa ” ja men det betyder nog att man behöver ta rast, när man känner sig rastlös” och det var just detta som blev min slutsats. Att när jag känner mig rastlös då behöver jag ta en rast och stanna upp och vara stilla, istället för att impulsivt/automatiskt pinna på och hitta på något för att mer döva rastlösheten, ja kanske fly bort från en signal som hävdar motsatsen.













  42. Renovera (en titel men som inte blev vad det var tänkt)

    Hade precis skrivit klart ett litet inlägg kring ett illa åtgånget tak som jag stod och drog ner färgflager från igår. Kämpade på där timme efter timme. Fick under arbetspasset massa funderingar jag la märke till. Fick ner dem på pränt och kände mig nöjd, ja tillfreds med både reflektionerna och hur jag formulerat det. Mitt i skrivandet krånglar min internetuppkopplingen och där, swosch,  rök hela texten all världens väg, ut i tomma intet. Sitter här nu arg/besviken och ska försöka minnas vad jag skrev.  Ordflödet blir plötsligt alldelse platt, inte alls med den lätthet orden dansade fram när  jag formulerade den texten som nu är , död, ja pust väck. I och för sig kan jag undra nu när jag lugnat ner mig en smula om det var så välgenomtänkt och välformulerat. Vi vet inte, varken du eller jag. Vi får leva i ovisshet. Attans! Men så är livet.













  43. Ännu en dag

    Så är egentligen livet en dag efter en annan. På ett sätt kan det både verka som om de faktiskt är lika varandra och det kan låta som om jag menar att de är lika varandra ändå är varje dag på ett sätt unik, helt ny.  Det infinner sig en tillfredställelse för de flesta när man lyckas fånga och vara närvarande i de händelser som just den här dagen givit. Vi känner alla igen oss i motsatt tillstånd, de dagar när vi varit uppe i ”ordmaskinen” och det har surrat hela tiden där uppe, i en slags ordsallad som gör att du knappt varit närvarande i det som varit för handen den dagen.

    Vi gör en reflektionsövning:
    Var är du just nu? Beskriv
    Var är din uppmärksamhet just nu? Notera
    Vad har du för tankar? Vad surrar i huvudet? Lägg märke till tankar som just tankar du har
    Vad har du för känsla? Zooma in magen, bröstet och notera vad och hur du känner! Beskriv
    Hur känns det i kroppen? Var och hur? Utan att värdera bara notera
    Har du någon impuls att göra något? Hur kan du lägga märke till den
    Vad gör du?
    Vad säger du?
    Kan du nu rikta din uppmärksamhet till dina fem sinnen och notera vad du lägger märke till och gör gärna det i ”slow motion” och ett sinne i taget dvs. lyssna, titta, känn, smaka, lukta

    Ett effektivt sätt att träna sig i att få en mer flexibel uppmärksamhet som du kan ha nytta utav när du vill öka närvaron i nuet och under dagen samt att du tränar dig i en slags acceptans för det som är.













  44. Utveckla och inveckla

    Fick en fundering när jag satt och lyssnade på en intressant och intellektuell diskussion. Fokus var på den ständiga utveckling vi lever i, och som vi sedan ska förhålla oss till. Ofta är fokus på förändring och utveckling där något ska bli bättre, miljö, organisation, teknik, ekonomi och vi själva förstås. Tänk om, och jag är snudd på säker att vi för att både hantera utvecklingen runt i kring oss och att utveckla oss själva i lagom dos, ja på ett smart och långsiktigt sätt, behöver in-veckla oss mer. Med in-veckla menar jag att träna oss i att vara stilla och observanta på de inre signaler vi ständigt har och får i mängder av situationer. Bli mer observanta på den inre miljö vi lever med. Jag brukar tänka samla data. Dvs. veckla in oss mot en lyhördhet och ett accepterande av den inre arena vi har och när vi upplever det vi upplever. Vi har känslor som vi är mer eller mindre medvetna om,  vi har tankar i form av en ordmaskin som är i ständig aktion, vi har kroppsliga signaler, vi har impulser och ibland agerar vi på impuls och i andra situationer agerar vi mer eller mindre medvetet. Allt detta i en given situation där något triggat igång det och vi befinner oss i en miljö som reagerar och agerar på det vi förmedlar och gör. Så summan av kardemumman blir att för att utveckling ska ske på ett vist/smart sätt är det ofta nödvändigt med ett in – vecklande, där man gradvis blir mer ärlig mot sig själv och det som sker i din inre miljö. Så veckla in dig lite då och då.













  45. Regnstänk mot rutan

    Regnet små stänker mot rutan i det rum jag sitter i. Ljudet drar igång minnen från händelser när jag var liten.  Associationer väcks och en väldigt speciell känsla infinner sig. Situationen jag ser eller snarare upplever är att vi (familjen) är tillsammans inne i värmen, det är både lugnt och lite rastlöst inom mig och samtidigt är jag varse ruskvädret utanför. Fascinerande att ett så pass välbekant ljud kan utlösa en hel inre scen,  i en, när man är uppmärksam på det.













  46. Smartboard

    Idag har jag varit uppe i Uppsala och föreläst för blivande psykoterapeuter. Det var första gången jag besökte de nya lokalerna som psykologiska institutionen nu vilar i. Wow vilket fint, luftigt och modernt hus. Eftersom jag har en viss teknikrädsla (mycket mindre nu mot hur det har varit) var jag där i god tid då det var förvarnat att jag skulle använda ett ”smartboard”.  Det låter ju oerhört proffsigt och skrämmande i min värld. Och vad hände, jo ni anar, den fungerade inte. Det blev först en person som fick komma och rodda med den smarta apparaten och sedan blev två till inkallade. Efter tänkande och trixande hos de tre herrarna (för de var herrar) fick de den tekniskt fina och just smarta apparaten att fungera. Sen skötte sig smartboarden exemplariskt under hela föreläsningen. En stilla fundering som då och då dyker upp hos mig i sådana situtioner är att å ena sidan är det fantastiskt med den tekniska utvecklingen och å andra sidan gör den oss rätt sårbara. Sårbarheten består av flera komponenter, dels de som har fullt sjå att lära sig nytt och förstå. Den tekniska utveckligen kan stressa vissa utav oss pga mängden av ny kunskap vi ska ta in, för andra kan stresssen bestå av för mycket stimuli. En annan aspekt av sårbarhet är när tekniken ibland fallerar och vi har byggt upp en tilltro till att den bara ska fungera. I vissa lägen inser vi att vi byggt ett helt system som vilar på att tekniska vinningar är där och vi utgår från att de ska fungera. Intressant nu när den Islänska vulkanens aska sätter stopp för flygtrafiken, vilka konsekvenser det blir. Inga rätt eller fel här men värt att tänka på.













  47. Ögonblick av total närvaro

    Jag träffade en ny liten männsika igår. Han har levt runt 3 månader. Den lilles blick, hans ansiktes alla rörelser som i mellanåt drogs upp i ett leende,  hans smackande och låtande  väckte och fångade hela mig. Jag tänkte efteråt att detta måste vara att delta dvs. ögonblick av total närvaro. När man upplever med hela systemet, känslor, rent fysiskt i kroppen,  inte så mycket tankar, ansiktsmuskler och mitt låtande, och samtidigt alla sinnena påslagna i full styrka utåt för att kalibrerar in att möta och att mötas.













  48. Press prestera perfekt…

    Tänk vad detta inre och ibland yttre krav ställer till med problem. Vi lägger ribban för högt utifrån var vi befinner oss och ställer därmed orimliga krav på oss att utföra på en nivå som innebär ständiga misslyckanden. Istället för att gradvis lära oss, utvärdera, lära nytt, vara kreativa osv. ska vi kunna något perfekt direkt. Finns det här en värdering som florerar i vårt samhälle, de miljöer vi växer upp i och vistas i som inte är speciellt human?  Rädslan är markant och den ligger och lurar. Rädslan av att få ett skampåslag, bli bedömd, jämförd inför ett ”uppfattat”  misslyckande är den som styr processen. Den här rädslan medför att vi antingen överpresterar och stressar ihjäl oss för att klara av pressen på att prestera, ligga på topp eller så hamnar vi att undvika att göra vissa saker pga.  rädslan att misslyckas. Men tänk vad trevligt det är med människor som inte är perfekta, och har ni mött några som ständigt och över tid är perfekta? Och hur mår dessa perfekta människor egentligen? Nej, fram för variation och lite mer av Tjuren Ferdinand beteenden. Bara sitta där under korkeken och lukta på blommorna, titta på bina och bara vara. Det är ingen som ger honom förstärkning, uppskattning för dessa beteenden men tänk om vi gradvis kan lära oss dem själva. Vara stilla med sig själv och bara duga!













  49. Från att prata om, till att göra

    Tänkt dig att du har ett problem som du ser att du behöver ta tag i och göra något åt. Eller företaget pratar om visioner, värden i organisationen som ni ska praktisera.  Jag har blivit oerhört varse hur vanligt det är att vi språkar på om dessa problem eller begrepp så som om det vore samma sak som själva beteendena/görandet. Vi pratar av oss och vi tycker det låter jätte bra.  Vi får det att låta som om det är samma sak som att göra. Det kan i princip bli ett verbalt undvikande, vi pratar om istället för att gå till aktion. Det är något helt annat att få till beteendet dvs.  det faktiskta görandet. Bara att tydliggöra och specificera beteendet kan vara en utmaning i sig. Samtidigt som det någonstans är målet. Att få ner språkandet/ordandet ner till konkret beteende och att börja utföra det,  kräver mycket medveten närvaro i stunden och en bestämdhet.  Och oj vad värdefullt det är när man lyckas få till beteendeförändring.













  50. En stilla reflektion

    En paradox vi människor har att hantera under vår livsresa är, att å ena sidan står vi oss själva närmast och å andra sidan har vi så svårt att vara stilla och närvarande med det som förssigår med oss. Pröva att vara helt stilla med dig själv en stund och bara observera vad du observerar utan att döma. Ett sätt att träna dig i att våga vara ensam, stilla och närvarande med dig själv. Ett viktigt möte!













  51. Länge sedan sist…

    …ja så kan det bli ibland. Jag har fått hantera tekniska utmaningar i mitt liv.  Det är inget jag väljer själv, det kan jag lova. För de flesta är det här småpotatis men för en smygande teknikfobiker hamnar livet i ett annat perspektiv när det ena efter det andra slutar fungera. Jag blir tvungen att lära mig  nytt, nya apparater, nytt ”språk” både i fingarna och i huvudet.  Men ack den som ger sig. Jag är på gång och mina tankar kommer att dyka upp lite mer frekvent här.

    Som beteendeterapeut är det alltid nyttigt att själv hamna i situtioner där jag ska praktisera det jag lär ut till andra. När något utlöser obehag har vi en stark tendens att undvika och så är fallet för mig när det gäller att lära mig nya apparater och då ny teknik. Jag vill kunna det på en gång eller så tror jag att jag inte kommer att kunna lära mig, eller göra fel. Inga av dessa utgångslägen är speciellt snälla mot mig i det känsloläge jag befinner mig i. Min utmaning har varit att gång på gång säga högt till mig själv: det är som det är och en sak i taget. Stå ut med rädslan/osäkerheten eller rastlösheten, låt känslan vara där. Målet är inte att bli en teknikdrottning utan en dam med ” good enough” färdigheter. Japp, jag är på gång!













  52. Ännu lite mer kring dialektik

    En strategi vi använder i dialektisk beteendeterapi är att aktivera din visshet, din vishet. Med det menar vi att vi som art ibland är mer styrda utav ett logiskt, rationellt tänkande och i andra situationer mer känslostyrda. Jag tror de flesta kan känna igen sig i dessa två inre tillstånd som styr vårt agerande. Med vissheten eller visheten, vilket ord vi nu vill använda menar vi att det är en integration av dessa två. För att uppnå detta lugna, visa tillstånd krävs en slags stillhet med dig själv för att finna vad som är smart/effektivt för dig i nu situationen och lika så på lång sikt.

    Sen finns det ett förhållningssätt som kallas för ” att göra lemonad av citroner ” . Det är en av mina absoluta favorit strategier. Livet innehåller svårigheter, besvikelser, kriser och hur ska jag förhålla mig till dem? Det är en stor fråga och en fråga de flesta människor brottas med. Med det här synsättet för man in acceptans och förändring på en gång. När sura citroner är för handen behöver vi acceptera att så är fallet och sedan fundera kring vad och hur du ska hanter dem. Paradoxalt nog är det vad jag kan komma på det enda effektiva att göra men jag vet samtidigt hur oerhört svårt vi människor har att mentalt praktisera detta.

    Nu ska jag sluta tänka högt kring dialektik men återkommer med något annat en annan dag.













  53. Mer kring dialektik

    För den som är lika intresserad som jag följer här ett sammandrag av de specifika strategier man kan använda sig av utifrån ett dialektiskt förhållningssätt.

    Att gå in i en paradox kan få en att tänka till, vilket vi kan ha oerhörd nytta utav när vi hamnar i att vara fastlåsta i ett rigit läge. En paradox innehåller en överraskning, lite humor, något oväntat. Båda sidor av en sak kan vara sanna. Livet kan vara paradoxalt på många sätt, du kan vara ledsen och glad på samma gång, du kan vilja leva och vilja dö på samma gång. Du är fri att välja samtidigt blir det konsekvenser av vad du väljer. Du är perfekt precis som du är, varken bra eller dålig, och helt förståelig ändå måste du troligtvis jobba på att ändra eller lära dig nya saker. Intressant eller hur! Samtidigt lyfter man upplevelsen som något viktigare än att prata om, eller läsa sig till något. Att läsa om hur socker smakar är inte samma sak som att smaka. Väldigt mycket i vårt samhälle är prat om, teoretisk kunskap och det svåra att få till är oftast beteendet och i det ligger upplevelsen.

    Att använda metaforer är ett sätt att se större sammanhang och mönster och få personen att fundera kring den position hon tagit.  Eventuellt kan de vidga perspektivet. Oftast känns det inte så hotfullt med en metafor utan den kan på ett ohotande sätt öppna upp för nya alternativ. Ett exempel är: om du försöker bli/vara vad du tror andra vill/tycker att du ska vara så är det likt en tulpan som försöker bli en ros bara för att den råkat växa upp i en rosenträdgård. Ett annat exempel: att leva livet med en slags villighet, en slags öppenhet inför det som är kan beskrivas så som att du slå på tennisbollar som kommer från en maskin som skjuter ut bollar, du kan inte stoppa bollarna eller få dem att komma långsammare, det är bara att slå så bra du kan och fokusera på nästa boll.

    Jag stannar där idag och fortsätter en annan dag. Hej så länge! Karin













  54. Reflektion kring dialektik

    Dialektiska strategier är sprunget ur en filosofisk position där man ser på verkligheten utifrån en helhet och som en holistisk process. Med det menar man att verkligheten är i konstant utveckling och förändring. En sanning växer fram och konstrueras över tid dvs. en sanning är varken absolut eller relativ. På ett sätt kan det låta flummigt men stannar man upp och funderar är det intressant, tycker jag personligen. Detta innebär att ingen extrem position är sann i sig.

    När vi i DBT som behandling funderar och använder oss av dialektiska strategier arbetar vi med att försöka få till en förändring utifrån ett läge av acceptans inför verkligheten så som den är just nu. Det här är svårt och samtidigt en oerhört viktig del i ett långsiktigt effektivt arbete med acceptans och förändring. Paradoxalt nog har vi som art oerhört svårt att se och acceptera verkligheten precis så som den är. Vi vill att det ska vara annorlunda, det borde vara…., önskar att…., strävar mot…., ältar varför…. grubblar över….

    En huvudidé är att jag som person kan ha vilken poäng/övertygelser/tro som helst och den håller jag mig till, argumenterar för osv. Motparten ska på ett sätt inte ifrågasätta den direkt utan respektera att jag har den ståndpunkten. Samtidigt lyfter vi i ett dialektiskt förhållninssätt upp att sträva mot att vara öppen för att se ett annat perspektiv, där jag söker att se vad jag lämnar utanför, vad jag glömmer att se?

    Jag tycker det här är oerhört spännande att våga se på tillvaron på detta sätt. Det är även tilltalande då det signalerar respekt.













  55. Diskussionskväll

    Kommit hem efter en trevlig eftermiddag/kväll med fyra kollegor som alla arbetar med och är kunniga i DBT, Dialektisk beteendeterapi. Funderingar vi vänder och vrider under kvällen handlar främst om hur vi kan lära oss mer och hur vi kan hålla kvalité på det vi gör. Vi ens om att läsa kapitel 7 i Marsha Linehans bok. Det kapitlet handlar om Dialektik, ett oerhört intressant tema som löper genom hela behandlingen, från filosofi, teori och praktik. Tänk att ibland får jag en sån härlig känsla av att bli nyfiken och så är det nu. Jag återkommer och reflekterar kring mitt läsande.













  56. Två dagars ”workshop”

    Under två dagar deltog vi ett relativt stort gäng av DBT kollegor i en ”advanced course in supervision within Dialectical Behavior Therapy”. Det var givande och inspirerande dagar. Professor Alan Fruzzetti undervisade samt diskuterade tillsammans med oss. vi gick igenom ett nogsamt skattningssystem som vi ska använda i syfta att öka effektiviteten på handledning till individuell terapeut i specifik behandling. Genom att titta på inspelade sessioner tränade vi oss sedan att ge specifik feedback till behandlaren/terapeuten. Min övertygelse är att detta är ett sympatiskt sätt att ge den handledde den lotsning den behöver, allt i en anda av att vara icke dömande som präglar allt DBT arbete. Så med andra ord, en utbildning som föll i god jord inom mig.













  57. Aktuellt

    Det senaste uppdraget jag haft här under hösten vad gäller kurs/utbildning har omfattat 5 eftermiddagar från 13.00 – 16.00 varannan vecka. Beställare och arbetsgrupp som deltagit har varit Lidingö socialtjänst. Kursens tema har varit ” att möta dig själv för att möta andra effektivt” och kursen innehåll bygger på inlärningsteori och dess principer samt kunskap hämtad från Dialektisk beteendeterapi.

    Det är värdefullt och inspirerande att få möjlighet att ge ökad insikt och förståelse samt ge övningar att göra rent praktiskt för deltagarna så att deras beteenderepetoar ökar och blir mer flexibel. Det här är något jag brinner för och verkligen vill vidarutveckla för att nå absolut bästa sätt att lära ut.  skrivet den 16/11 2009













  58. workshop med Wies van den Bosch

    I fredags den 13/11 2009 var jag både delaktig i att få hit denna föreläsare genom mitt arbete i DBT-programmet vid Akademiska universitetssjukhuset, där Anna Kåver är programmansvarig och jag finns med i ledningsteamet,  och då även hade förmånen att få lyssna på henne.

    Wies är expert på patientgruppen med både en personlighetsstörning i form av borderlinepersonlighetsstörning samt med en pågående missbruksproblematik och hur man kan arbeta med denna patientgrupp genom Dialektisk beteendeterapi.

    Det var en för mig en väldigt trevlig upplevelse att få höra hennes kunskap och hennes sätt att föreläsa. Hon hade som förläsare en direkt och chosefri stil vilket avspeglar en terapeutfärdighet i DBT dvs. att vara väldigt rakt på och ärlig.

    Hon gick på förmiddagen igenom patientgruppen vad gäller etiologi olika fakta samt teorier kring detta. På eftermiddagen en genomgång av DBT som behandlingsmetod och på slutet de anpassningar man gjort utifrån dubbel diagnos. Hon visade ett band där hon motiverar en extremt suicidal flicka att börja arbeta med sin problematik, vilket var värdefullt för oss att se och försöka specificera vad hon gjorde. Min analys är att hon håller fokus på suicidaliteten och den sit. pat. är i samt använder väldigt specifika frågor, lyssnar nogsamt, sammanfattar, nämner det mer outtalde då och då och gör det på ett väldigt rakt och som man säger på engelska ”matter of fact” sätt. Hon behandlar inte personen som skör, eller ömtålig. Mot slutet ställer hon flickan inför ett val, där valet handlar om att inte ta livet av sig, eller göra ett försök till näst gång de kan träffas. Vad Wies gör under denna session är det som många av oss behandlare behöver träna oss i dvs. att validera, verkligen validera genom att lyssna aktiv, sammanfatta, reflektera, nämna det outsagda samtidigt som vi håller hårt på fokus samt konfronterar/styr samtalet. Skrivet den 16/11 2009













  59. En gråmulen lördag i maj

    Att vara förnöjd och tillfreds med det som är, är verkligen en mental konst. Efter att ha haft en period där det mesta rusat på i en allför hög hastighet, där omständigheter hopat sig både i antal och i svårighetsgrad på ett sätt så att jag inte kunnat komma undan dem, sitter jag NU i min favorit fåtölj med ryggen lite bakfälld och benen vilande på en fotpall. Ett efterlängtat lugn infann sig för ett tag sedan och en upplevelse av just förnöjsamhet och tillfredställelse är för handen i hela mig. Jag har släppt kontrollen både den fysiska och den mentala. Hela jag är som en sån där groda man gjorde i slöjden och fyllde med ris och som sedan sitter där lite pluffsigt tungt när man placerar den. Här sitter jag nu som en tung groda och är förnöjsam. Det var länge sedan sist.